Det är sent 1970-tal. Jeansen är utsvängda, Abba spelas på radion, svensken tillber guden Stenmark och Socialdemokraterna har precis lanserat sitt nya skogspolitiska handlingsprogram, i form av en riksdagsmotion.

Planens första undertecknare är Olof Palme. Under honom finns namn som Ingvar Carlsson, Thage G Peterson och Lena Hjelm-wallén. Socialdemokraterna är oroliga. Skogen är en ryggrad i svensk ekonomi och sysselsättning, men det privata näringslivet verkar inte leverera tillräckligt med virke.

Strategins nyckel är ”en planerad hushållning under samhällets ledning”. En lösning är att samtliga skogsfastigheter som kommer ut på marknaden ska erbjudas Domänverket i första hand. Ett förstatligande av skogen ska ge ökad rationalitet.

Det var en annan tid. Ett annat Sverige. Ett samhälle som präglades av tanken på den goda, starka, allomfattande staten. Tilltron till skogsägarens förmåga att tänka själv, att ta ansvar, att planera för framtiden var milt sagt begränsad.

Men tiderna förändras – och det gjorde naturligtvis även skogspolitiken. 1993 var det dags för ett systemskifte. Detaljregleringar byttes mot något så radikalt som parollen frihet under ansvar.

LÄS OCKSÅ: <a href="http://www.atl.nu/skog/efter-brandvirket-ny-skog-spirar/">Efter brandvirket - nu spirar ny skog</a>

Det har gått 25 år har gått sedan dess – och kanske är vi inne i ett nytt paradigm? De politiska motiven för detaljreglering och förstatligande på 1970-talet baserades på argumenten om industrins virkesförsörjning. I dag baseras de på miljöns bevarande.

Vi står inför radikalt annorlunda skäl, men samma argument. Skogsägarna kan inte själva ta ansvar för något annat än det som finns framför deras näsa. De enskilda kommer som kollektiv att fatta beslut som är dåliga för samhället i stort. Staten är bäst på att ta ansvar.

Frågan är; har vi bytt produktionssocialism mot miljösocialism?

1993 års skogspolitik var inte bara modig. Den var effektiv. Även om 25 år är en kort tid i ett skogligt perspektiv så pekar det mesta åt rätt håll. Det ansvar som skogsägarna fick har de också tagit. Vi har i dag mer gammal skog, mer skyddad skog, mer lövskog och fler skogslevande fåglar än på 70-talet.

Människors värderingar ändras och samhällets pendel svänger. Kanske har vi lämnat en period av tilltro till människans engagemang bakom oss. I oroliga tider vänder man sig mot en trygg och god stat, man hoppas att allt blir bättre om någon annan skapar ordning och reda.

Miljöutmaningen känns gigantisk och oöverblickbar – någonstans på vägen glömmer man bort att det är vanliga människor som gör skillnad. Det är de som pantar burkar, röstar med plånboken, driver fram certifieringar, ställer krav. Det är de som sköter skogen på ett klokt sätt.

Ett vanligt träd lever i minst 20 mandatperioder. Det är värt att begrunda. Ibland är det modigt att helt enkelt våga stå kvar. Att inte omkullkasta principerna i en skogspolitik som gjort enorm skillnad. Att sätta ner foten djupt i skogsmyllan och säga att nu räcker det.

Föräldraledig kommunikationschef på Mellanskog

LÄS OCKSÅ: <a href="http://www.atl.nu/skog/hog-kostnad-for-tjaderanpassning/">Hög kostnad för tjäderanpassning </a>

LÄS OCKSÅ: <a href="http://www.atl.nu/lantbruk/flis-blir-kraftvarme-i-miniverk/">Gasad flis blir kraftvärme</a>

Är vi inne i ett nytt paradigm - har vi bytt produktionssocialism mot miljösocialism? ställer sig Marie Wickberg frågan i veckans krönika.

Är vi inne i ett nytt paradigm - har vi bytt produktionssocialism mot miljösocialism? ställer sig Marie Wickberg frågan i veckans krönika.