Ulf Aronsson

I dagsläget inträffar 3 000 - 4 000 bränder i skog och mark i Sverige varje år. De vanligaste orsakerna är mänskligt slarv vid till exempel skogsavverkning, lägereld och lek med eld. Med ett ändrat klimat beräknar SMHI att brandrisksäsongen blir upp till dubbelt så lång. Detta under förutsättning att de internationella klimatavtalen håller, annars blir det ännu torrare.

Trots att klimatförändringen varit känd under lång tid verkar beredskapen för effekterna fortfarande vara låg. Det blev bland annat tydligt vid storbranden i Västmanland 2014, men också i våras i samband med det första större utbrottet av den nya tallsvampen diplodia i Uppland. Rutiner och ansvarsfördelning är oklara, och risken är stor att enskilda drabbas.

Skogsbruket drog lärdom av erfarenheterna från Västmanland och har under våren presenterat de första gemensamma riktlinjerna för att hantera brandrisker. Riktlinjerna är ett steg i rätt riktning, men att förebygga och bekämpa bränder berör många fler än skogsbruket.

Det är inte hållbart att vi ska hanka oss fram med inlånat brandflyg, att räddningstjänstens bilar inte är utrustade med motorsågar eftersom det inte finns budget till personalens motorsågskörkort eller att det saknas uppdaterade och relevanta geodatastöd.

Och även skogsägarnas individuella beslut kan påverka riskerna för och effekter av brand. Att till exempel faktiskt plantera tall på tallmark är inte bara en gardering mot brand utan också mot produktionsbortfall i ett torrare klimat. Ett ökat lövinslag bromsar brand samtidigt som mångfalden och variationen i skogen ökar.

Beredskapen för ett ändrat klimat måste öka. Och det gäller inte bara skogsbränder.