Ibland kan det vara bättre att tiga. Att i ATL öppet deklarera att styrelsen för Sveriges Mjölkbönder inte ställer upp på svensk lagstiftning är ett fatalt självmål. Utan betande kor ingen Bregottreklam och inga svenska mervärden. Då behövs ingen "strävan efter ökad svensk produktion".
Betesrätten ska värna korna, inte ägarens plånbok
Snacka om att få morgonkaffet i vrångstrupen!
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
En av orsakerna till att jag skrev till Astrid Lindgren i mitten av 1980-talet var just att mjölkindustrin hade bestämt att "stänga in korna för gott" och man hävdade att kor blev sjuka på bete. Astrid Lindgren hade sett bilden i DN på Harpsundskorna som stod inne året runt och ondgjorde sig över hur vi behandlade "världens amma" i ett kåseri i tidningen.
Det var upptakten till att korna så småningom fick lagstadgad betesrätt. En lag som inte kom till för att främja hög mjölkproduktion utan för att vi människor, när vi utnyttjar djuren, måste se till att de har en någorlunda god djurvälfärd! Lagen är till för att värna dina kor, inte din plånbok!
Våra mjölkkor har genom ökade produktionskrav fått det mycket tuffare sedan lagen instiftades. Jag har i 40 år arbetat med idisslarnas ämnesomsättningssjukdomar och har under denna tid sett en förändring i sjukdomspanoramat vad gäller mjölkkor.
På tidigt 1980-tal började löpmagsförskjutning och kalvningsförlamning att öka. Korna utfodrades med alltför mycket spannmål (som vi människor kan äta) i förhållande till grovfoder (som bara korna kan omvandla till för oss ätbart protein i form av kött och mjölk). Att kornas celltal stiger vid betessläpp är väl känt och att betesdriften innebär andra risker än att gå kvar på stall är givet, men just de ovan nämnda sjukdomarna minskar vid betesdrift.
Sedan en tid ökar något som benämns "plötslig kodöd" som förmodligen inte innebär något annat än bristande tillsyn av djuren, att man inte längre upptäcker att kon är sjuk förrän hon ligger död i gången. Alternativt tycker man att veterinärbesöken inte lönar sig och väntar och ser hur det går.
Hur som helst, för en koälskande människa och veterinär är det med sorg i hjärtat jag tänker på våra mjölkfabriker vars innevånare bara får det tuffare och tuffare. Jag ser mest sinkor och kvigor på bete, nästan aldrig mjölkande kor. Så gick det med den lagen!
Man använder "betessläpp" som reklam för mjölk. Alla kan se hur djuren njuter av att komma ut i friska luften, slippa fläktbuller, gödselgaser, tuffa betonggolv och själva få välja vilken ört de vill äta. En förutsättning för de betande korna i mjölkreklamen är trots allt att svenska kor går på bete. PR kostar!
Kristina Forslund
Docent i idisslarnas ämnesomsättningssjukdomar, medförfattare till Astrid Lindgrens bok "Min ko vill ha roligt"