Betesskadorna ska styra avskjutningen

Efter fem år med den nya älgförvaltningen är det uppenbart att den är ett misslyckande. Betesskadorna är en katastrof för skogsbruket. Skogsstyrelsen kräver krafttag men det är väl optimistiskt att tro att älgstammen kommer att anpassas till foderutbudet utan att staten griper in.

Ett problem är att markägarna är för svaga gentemot jägarna i älgskötselområdena och älgförvaltningsområdena. Jakten är en äganderättsfråga som markägarna måste ta kommandot över. Därför är det obegripligt att skogsägarna accepterar att de så kallade älgförvaltningsgrupperna består av tre ledamöter var från skogsbruket respektive jägarna, med utslagsröst för skogsbruket.

I vilken annan näring är kunderna eller hyresgästerna med och bestämmer över verksamheten på detta sätt? Jägarorganisationerna får lov att anses vara landets mest framgångsrika fackföreningar. Inflytandet över produktionsmedlen för snarast tankarna till de ägarfientliga löntagarfonderna.

Jägarinflytandet minskas inte av att skogsägarnas egna organisationer tenderar att utse jaktintresserade personer att sköta jaktfrågorna. Detsamma gäller offentligt anställda tjänstemän. I sammanhanget förtjänar jägarorganisationernas rådgivande funktion i förhållande till myndigheterna en oberoende utredning liksom den angränsande frågan om skyddsjakt.

Om Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas linje är att älgen ska förvaltas genom ordinarie jakt finns det ingen säkerhetsventil för att begränsa skador lokalt. Givetvis måste skyddsjakt kunna användas för att begränsa betesskador.

Att avvärja betesskador av älg och annat klövvilt är i nationellt intresse. Det handlar inte bara om enskilda skogsägare som drabbas av stora ekonomiska förluster. Det handlar också om biologisk mångfald, trafikolyckor, koldioxidutsläpp och exportinkomster.

Att jägare och markägare ”i samverkan” inom nuvarande system skulle kunna minska betesskadorna till en nivå som gör det möjligt att plantera tall i södra Sverige är önsketänkande. En halvering av älgstammen till en nivå som mer motsvarar den finska är inte orimlig. Skogsägare ska inte behöva få sin egendom förstörd. Därför behövs regler som stadgar en rättighet att jaga älg när skadenivåerna går över de 2–5 procent färska betesskador per år som skogsbruket klarar av utan att äventyra virkesproduktionen.

Klarar inte nuvarande älgförvaltning att hålla skademålet måste enskilda skogsägare tillåtas jaga tills skadorna är på en acceptabel nivå. Eftersom den enskilde skogsägaren inte har möjlighet till skadestånd för uppkomna skador så måste denne ha en möjlighet att minska skadorna. Att skogsägare får sin skog förstörd, i praktiken utan rätt att kunna freda sin egendom, är knappast förenligt med rättsstatens principer.