facebooktwittermail d

Stoppa utrivningsvansinnet

Om regeringens föreslagna regeländringar blir lag slår det hårt mot den småskaliga vattenkraften. Hoppet står till att landsbygdsvänliga politiker drar i bromsen, skriver ATL:s ledarskribent Greger Ekman.

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Närproducerad och koldioxidfri el - man skulle kunna tro att den småskaliga vattenkraften har framtiden för sig, men så är knappast fallet. Inom några veckor väntas regeringen lägga en proposition om förändrade regler kring vattenmiljö och vattenkraft, baserad på en kritiserad promemoria från Miljö- och energidepartementet.

Om de regeländringar som promemorian föreslår skulle bli lag innebär det ett fruktansvärt slag mot den småskaliga vattenkraften. Hoppet står till att landsbygdsvänliga politiker drar i bromsen och ser till att genomförandet av EUs vattendirektiv och delarna i den så kallade Energiöverenskommelsen mellan regeringen, C, KD och M som rör vattenkraften föregås av ett betydligt mer noggrant förarbete.

Sedan Mark- och miljööverdomstolen avkunnat Gisslarbo I och II-domarna år 2012 respektive 2015 har länsstyrelserna (vissa mer aggressivt än andra) meddelat förelägganden till kraftverksägare om att de ska söka tillstånd för sin verksamhet. Detta för att länsstyrelsen ska kunna fullgöra sin skyldighet att utöva tillsyn.

Logiken är alltså att länsstyrelserna är tvungna att förelägga vattenverksamhetsutövare att ansöka om moderna tillstånd enligt Miljöbalken för att kunna utöva sitt tillsynsuppdrag.

Att dammar och installationer för att tillvarata vattenkraften i många fall funnits på plats i flera hundra år spelar inte någon roll. Urminnes hävd eller gamla privilegiebrev har ingen tyngd: Sök nytt tillstånd för vattenverksamheten enligt Miljöbalkens regler inom 14 månader eller betala 100 000 kronor i vite för varje månad som går över tidsfristen. Sådana förelägganden har riktats mot ägare av dammar.

Tillståndsprövningen är kostsam för den sökande, minst flera hundra tusen kronor. En kraftverksägare kan inte heller lägga ned verksamheten utan en miljöprövning till motsvarande kostnad och ytterligare kostnader för utrivning av dammen. Kraftverksägarna är inträngda i ett hörn av domstolar och myndigheter.

Det är inte rimligt att myndigheternas kampanj mot den småskaliga vattenkraften tillåts fortsätta. Uppdaterade tillstånd behöver i sig inte vara fel, men i enlighet med Energiöverenskommelsen måste tillståndsprövningen vara enkel, kostnadseffektiv och rättssäker. Den nuvarande inriktningen på lagstiftningsarbetet är att vi riskerar att få regler som ger ännu mer makt åt aktivistiska tjänstemän och myndigheter.

Det enda sättet att stoppa rivningsvansinnet är att ansvarskännande politiker sätter ned foten. Departementspromemorian inte är genomförbar. Bland annat saknar den en internationell jämförelse, när det är ett EU-gemensamt direktiv som ska genomföras, och en utredning om konsekvenserna för det grundlagsfästa egendomsskyddet.