Dags att sluta fjäska

I lagen inskränks markägarens förfoganderätt över jakten. I gengäld utfäster staten att skogsägaren skall slippa skogsskador. Det övergripande målet är att älgstammen skall vara i balans, det vill säga att en skogsägare skall kunna använda alla lämpliga svenska trädslag i sitt skogsbruk. Det regionala ansvaret för detta har länsstyrelsen. Den kan inte delegera det ansvaret till någon annan.

LRF, Skogsindustrierna, skogsägareföreningarna och Jägareförbundet nämns inte i lagen. Det beror på att de inte har några uppgifter i lagens tillämpning. De kan inte heller tilldelas några myndighetsuppgifter. Deras sätt att domptera enskilda skogsägare är att sluta nonsenavtal med varandra.

Avtalets påstående att beslut om älgstammens storlek skall tas på lokal nivå saknar stöd i lagen. Länsstyrelsen beslutar hur många älgar ett skötselområde skall skjuta. Älgskötselområdena har en stor skuld till utarmningen av skogen eftersom de sällan skjuter älgar i den omfattning länsstyrelsen beslutat. Länsstyrelsen vägrar att ta ansvar och genomdriva sina beslut och stoppar dessutom skyddsjakt. Om staten skall leva upp till sin utfästelse till skogsägaren måste till exempel avlysningsjakt införas antingen per län eller älgförvaltningsområde. Skötselområdena har inget ansvar och inget ansvar kan utkrävas.

Vad skall LRF göra? Sluta fjäska för Jägareförbundet. Inget ansvar kan utkrävas av förbundet. Ansvar bör istället utkrävas av länsstyrelser, Naturvårdsverket och regeringen. De, inga andra, har ansvar för riksdagsbeslutets genomförande. Myndigheternas hantering av älgförvaltningen är en nyttig påminnelse om deras och politikernas opålitlighet inför hanteringen av det nationella skogsprogrammet.

När myndigheterna med regeringens samtycke kan vägra genomföra riksdagsbeslut är politiska utfästelser värdelösa. Regeringen undergräver den offentliga förvaltningens trovärdighet. Enighet över blockgränserna verkar bara kunna nås när någon grupp ska luras.

Sverker Liden

Jägmästare