Sara Johansson

I en ständigt föränderlig värld kan det vara trösterikt att veta att det finns förhållanden som förblir dem samma. De största besluten som EU fattar avgörs framåt småtimmarna, så nära den absoluta sista minuten som det går. Lösningar som var otänkbara före skymningen är de enda möjliga när gryningen nalkas. Det ska vara hålögda lagstiftare som håller presskonferens inför en yrvaken presskår.

Jag är inte redo att sätta pengar på att nästa veckas kombination av trepartssamtal och jordbruksministerråd kommer att avsluta förhandlingarna om EUs gemensamma jordbrukspolitik, men om det sker så lägger jag en euro på att det kommer att följa ovan nämnda mönster.

Trepartssamtalen mellan EU-parlamentet, medlemsländerna och EU-kommissionen är inbokade för tisdag och onsdag, och jordbruksministerrådet flyttades till onsdag och torsdag för att överlappa med förhandlingarna. EU-parlamentets huvudförhandlare har redan sagt att de är redo att jobba in på torsdagen.

Det saknas inte låsningar att lösa. EU-parlamentet insisterar på att göra direktstöden beroende av att lagar kring arbetsvillkor följs, något som medlemsländerna överlag är emot. En kompromiss från Rådet om att alla länder måste erbjuda rådgivning om relevant lagstiftning har mötts med en kollektiv fnysning av parlamentet. Det är rätt långt mellan att kräva att stödmottagare bevisligen inte utnyttjar sina anställda och att erbjuda dem frivilliga arbetsmiljökurser.

Parterna är inte heller överens om vilka miljömässiga grundvillkor som ska gälla för direktstöden, och inte om hur mycket av budgeten som ska öronmärkas för ersättningar för miljö- och klimatåtgärder. I skrivande stund saknas det tryck från både miljö- och bonderörelse som fanns i sociala medier i oktober när EU-parlamentet och medlemsländerna slog fast sina ingångsbud i förhandlingarna.

Kanske laddar de för kampanjer nästa vecka, kanske koncentreras lobbyingen på de relativt få individer som är direkt inblandade i förhandlingarna.

Storleken på jordbruksbudgetens krisreserv är en annan stötesten på vägen mot den där okristligt tidiga presskonferensen. Det är en annan EU-konstant att EU-parlamentet är generösare i sina förslag än medlemsländerna.

Det är ju de senare som har en nationell budget att ansvara för. EU-parlamentet är vanligtvis också mer för marknadsreglering, och har velat ha fler mekanismer för att stoppa prisfall på jordbruksprodukter. Där sägs en kompromiss vara inom räckhåll.

Principen är att inget är klart förrän allt är klart. EU är en kompromissmaskin och jordbrukspolitikens omfattning och komplexitet gör att det finns ett snart sagt oändligt antal kombinationer av eftergifter och vinster att göra. Tänker man på det är det inte så konstigt att det förhandlas in i det sista.

Extrem stress i kombination med utmattning kan enligt internationell lag beskrivas som tortyr, men det verkar också vara det bästa verktyget för EU att få något klubbat. Om det är ett verktyg som leder till hållbara slutresultat kan diskuteras.

Följs det vanliga mönstret så kan den diskussionen om EU:s gemensamma jordbrukspolitik inledas i slutet av nästa vecka.

<h3>Vad händer när parterna är överens?</h3>• Den nya jordbrukspolitiken ska träda i kraft 2023. • När lagstiftarna på EU-nivå kommit överens om vad som ska gälla för reformen måste varje medlemsland besluta om hur den ska tillämpas. • Med de väntade förändringarna blir valmöjligheterna fler, och det beredande arbetet därmed större, än i tidigare reformer. • Många länder har, liksom Sverige, inlett arbetet innan de slutgiltiga besluten är fattade. Sena politiska beslut vid den förra reformen bidrog kraftigt till de stödförseningar som uppstod bland annat i Sverige.

Ställ in er på förhandlingar in i det sista och omöjliga lösningar som plötsligt blir de enda möjliga när EU:s gemensamma jordbrukspolitik ska spikas.

Omfattningen och komplexiteten på EU:s jordbrukspolitik gör att det finns ett snart sagt oändligt antal kombinationer av eftergifter och vinster att göra, skriver ATL:s politikreporter Sara Johansson i en kommentar.