Regeringens beslut om generell skyddsjakt på dov- och kronhjortskalv kom oväntat för många, så också för oss. Dessbättre är det ett resultat av vårt långsiktiga arbete för att kunna balansera hjortstammarna mot de problem de skapar för jord- och skogsbruket.
Framsynt beslut i skyddsjaktsfrågan
Kraftigt växande kron- och dovviltstammar kräver utvidgade jaktmöjligheter.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
I det område vi finns och verkar har hjortstammarna funnits sedan 1960-talet och är ett resultat av nedrivna hägn med ett rätt litet antal hjortar från början. Kron- och dovviltstammarna i våra bygder har långsamt och lite stegvis brett ut sig och också ökat i täthet.
Vi har lärt oss att uppskatta hjortarna som ett trevligt inslag i landskapet och inte minst som ett jaktbyte som ökar jaktvärdet avsevärt. De senaste decennierna har vi dock insett att dessa bägge viltarter har stora negativa effekter på jord- och skogsbruket:
- Kraftiga skador i 15–45 år gamla granplanteringar med kvalitetsförsämringar och för tidiga slutavverkningar som följd. Vi har åtskilliga bestånd med upp till 100 procent barkdragna granar redan före förstagallring vilket är förödande för skogsgårdens långsiktiga lönsamhet.
- Att beta unga skogsplantor har börjat bli en nödföda för dovviltet och verkar öka för varje år i takt med större obalans mellan vilt och foder. Stödutfodring med ensilage hjälper viltet men skapar också väldigt stora skador i närområdet.
- Hård betning av Rönn/Asp/Sälg/Ek (Rase) vilket också Äbin-rapporterna visar. Det omöjliggör en älgstam värd namnet både vad gäller kvalitet och storlek.
- Hård nedbetning av vallar och höstgrödor under tidig vår ger negativa skördeffekter som är svåra att mäta och kvantifiera i kronor och ören.
- Skador i mogen gröda har gjort att många tvingas skörda spannmålsgrödorna som ensilage och havreodlingen har i det närmaste försvunnit.
Sammantaget räcker en allt intensivare jakt under normal jakttid inte till, utan behovet av skyddsjakt har ökat under de senaste åren. En hantering som i vissa län har varit väldigt omständlig och oftast slutat i att man gett upp eller avstått. Det är en för många jord- och skogsbrukare frustrerande situation.
I vårt område finns en tydlig målsättning att viltförvaltningen måste ske med hänsyn till alla förekommande klövviltarter i området. När det gäller kronviltet är en reglerad jakt inom ett kronhjortsskötselområde med tydliga avskjutningsmål ett bra arbetssätt. Vi behöver därutöver ett skarpare verktyg i skyddsjakten. Vi beklagar därför Jägareförbundets reaktion som till stor del överensstämmer med Anders Jarnemos argument i skyddsjaktfrågan på hjortkalv i ATL den 19 december.
Vårt arbete i Södra, LRF och den gemensamma älgförvaltningen har präglats av en stor samsyn med jägarna i vårt område. Vi önskar att det kommer att gälla även för generell skyddsjakt på hjortkalv. Att misstänkliggöra markägare och jägare med argument om jakt på små nyfödda kalvar eller högdräktiga hindar är djupt beklagligt och överdrivet. Vi har stort förtroende för jägarnas omdöme och ansvarskänsla och är helt övertygade om rätt skött är detta ett bra instrument i viltförvaltningen.
Michael Andersson
Conny Jakobsson
Viltombud Södra skogsägarna Vimmerby och Åtvidabergs Östra SBO