Greger Ekman

Den nationella planen för småskaliga vattenkraftverk ger anledning till oro, skriver ATL:s Greger Ekman.

Framtiden för den småskaliga vattenkraften verkar fortsatt osäker. Havs- och vattenmyndighetens aktuella förslag till nationell plan för omprövning av vattenkraft, NAP, ger viss anledning till oro.

NAP, som anger en övergripande plan för miljöprövning, har varit ute på remiss och det finns en hel del intressant kritik att ta vara på i remissvaren. Ett led i genomförandet av vattendirektivet är att förse vattenkraftverken med nya och moderna miljötillstånd. Det är en komplicerad och kostsam process som kommer att pågå till år 2040.

Man ska naturligtvis ha förståelse för att alla tillståndsprövningar kommer att ta tid. Vattenkraftens miljöfonds medel om 10 miljarder kronor, för delfinansiering av den småskaliga vattenkraftens tillståndskostnader, är tillgängliga i endast 20 år. Om detta innebär en risk för att kraftverksägare som kommer in sent i processen blir utan medel från fonden måste denna risk hanteras. Det vore orimligt om inte alla småskaliga vattenkraftverk omfattades.

Vattendirektivet och vattenförvaltningsförordningen medger möjligheter att klassa vattendrag som så kallade kraftigt modifierade vatten, KMV. I korthet innebär en sådan klassning att vattnet är så påverkat av vattenkraften och att återställning vattendraget är förenade med sådana kostnader att det inte är meningsfullt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Hänsyn tas även till kulturmiljöer och andra intressen som rekreation med mera.

En stor del av alla kommande tillståndsprocesser lär till stor del handla om huruvida vattendraget i fråga är KMV eller ej. Av propositionen Vattenmiljö och vattenkraft (2017/18:243) framgår tydligt att vattendirektivets möjligheter till undantag och lägre ställda krav ska utnyttjas fullt ut. Gissningsvis delas inte detta ställningstagande av mer aktivistiskt lagda tjänstemän på berörda myndigheter.

I förutsättningarna för Vattenkraftens miljöfond har förlorad elproduktion om 1,5 TWh (2,3 procent av normalårsproduktionen) till följd av miljöåtgärder varit ett planeringsmål. Det är oklart vad det innebär för fonden om detta mål överskrids till följd av exempelvis en ovilja från myndigheterna att KMV-klassa vatten. Läser man NAP är det svårt att inte få intrycket av att produktionsbortfallet kommer att bli större än 1,5 TWh. Det går inte ihop med de politiska ambitionerna bakom nuvarande energipolitik.

Det är i huvudsak upp till politikerna om den småskaliga vattenkraften ska överleva. Därför behövs tydlighet i fråga om bland annat planeringsmålet om 1,5 TWh och en generös bedömning av KMV. Om inte Havs- och vattenmyndigheterna tar intryck av kritiken från remissinstanserna måste de ansvariga politikerna göra det innan det är för sent.

Den nationella planen ger anledning till oro, skriver ATL:s Greger Ekman.