Lars Wiberg

Ingen debattör med självaktning har lämnat den välsignade livsmedelsstrategin utan kommentar. Ökad livsmedelsproduktion i landet känns som en högst angelägen målsättning som få kan motsätta sig. Men vad den ökade produktion skall bestå av finns det naturligtvis delade meningar om.

Naturfalangen vill ha fler betande djur för det öppna lanskapet och den biologiska mångfaldens skull, vidsträckta och böljande spannmålsfält är en styggelse anser de.

Miljöaktivisterna vill inte ha några idisslare alls eftersom de släpper ut gaser både fram och bak. Veganerna vill inte att vi skall ha några andra djur än de vi har i knät eller sådana som åtminstone får leva tills de självdör. Djurrättsaktivisterna tycker att alla djur skall få leva naturligt och inte instängda i byggnader utan tillåtas äta upp varandra eller svälta till döds i harmoni med naturen. De politiskt korrekta förespråkar ekologisk produktion.

Som lantbrukare kan man konstatera att hur man än gör så är det någon som kommer att anklaga mig för att vara en fara för omgivningen. Från en annan vinkel kan man dra slutsatsen att det svenska lantbruket är så differentierat att alla livsfilosofier tillfredställs redan inom den befintliga produktionen.

Men högst tröttsamma är de osakliga påhoppen från okunniga, som antingen vill vinna politiska poänger eller vägrar inse att det finns fler vinklingar på de flesta produktionsformer än den som man själv har upphöjt till sin religion.

Börjar man bli eftertänksam och fundera på svenskt lantbruks uppgång och fall och den nyvaknade ambitionen att återta förlorade marknadsandelar i en befolkning som blir allt fler och i en allt oroligare omvärld så bör vi kanske dra lärdom av historien.

I en fungerande marknadsekonomi bestäms priset av tillgång och efterfrågan. Ingen bransch kan beskriva detta bättre än mjölksektorn. Priset till bonden pendlar med mer än en krona per liter på drygt ett halvår. Ett litet överskott ger ett katastrofalt prisras.

När nu priset är uppe på en för de flesta acceptabel nivå beror det i allt väsentligt på att produktionen har minskat. Det är svårt att inte fundera på hur avräkningspriset skulle påverkas om livsmedelsstrategerna lyckas med sin ambition att förmå svenskt lantbruk att generellt öka produktionen.

Den rådande situationen där vi importerar hälften av det vi äter innebär inte per automatik att konsumenterna väljer enbart svenskt om produktionen ökar. Orsaken till att produktionen minskat dramatiskt i det svenska lantbruket är just att konsumenterna en gång i tiden övergav det svenska för det billigare importerade.

De senaste dagarnas debatt där inköpsansvariga inom den offentliga sektorn anser att man bättre uppfyller de krav man har på sina inköp genom att välja importerat ekologiskt framför svensk konventionellt ger en föraning om vad som kan vänta när man nu skall omsätta strategin i konkreta åtgärder.

Rätt eller fel men det bidrar naturligtvis inte till att upprätthålla prisnivån på svenska varor.

Ökad produktion är i högsta grad både angeläget och nödvändigt men bör grunda sig på ökad efterfrågan och betalningsvilja och inte på politiska ambitioner som mest påminner om forna sovjetunionens femårsplaner.

Högst tröttsamma är de osakliga påhoppen från okunniga, som antingen vill vinna politiska poänger eller vägrar inse att det finns fler vinklingar på de flesta produktionsformer än den som man själv har upphöjt till sin religion, skriver Lars Wiberg i veckans krönika angående livsmedelsstrategin.

. Högst tröttsamma är som vägrar inse att det finns fler vinklingar på de flesta produktionsformer än den som man själv har upphöjt till sin religion, skriver Lars Wiberg angående livsmedelsstrategin.