Det känns bra att våra lantbrukstidningar äntligen tar upp frågan om djurskydd, en fråga som tidigare verkat svår att få gehör för hos både press och LRF. Varför inte LRF tar hårdare i frågan har jag mycket svårt att förstå då det många gånger är medlemmarna som drabbas hårt av dessa anonyma anmälningar och oanmälda besök på gårdarna.
Godta inte anonyma anmälningar
Anmälningar i tysthet hotar rättssäkerheten. LRF borde engagera sig mer i detta.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
"Ärende som saknar grund är vi inte intresserade av", säger en av djurskyddsinspektörerna. Självklart borde det ju vara så men varför går då våra länsstyrelser ut på sina hemsidor och uppmuntrar folk till att anmäla anonymt?
Att skylla på att man är rädd för vedergällning när man är beredd att anmäla sin egen släkting eller granne anonymt känns väldigt fegt och visar på i mitt tycke ett väldigt dåligt omdöme.
Varför inte ta kontakt med någon som "vågar" prata med djurägaren i första hand om det nu är frågor runt djurhållningen, eller åtminstone lämna ut sitt namn till länsstyrelsen som visar att man är seriös i sin oro? Ett namn på anmälaren är väl det minsta våra tjänstemän ska kräva då det i dag har blivit inne i vissa kretsar att anmäla allt man ser.
Varför utgår inga som helst repressalier då anmälan är obefogad och åsamkar djurägare och företagare både oro och misstänksamhet?
Eftersom det inte finns en klar och tydlig lagtext om vad som är en god eller dålig djurhållning så kan mycket väl upprepade anonyma anmälningar leda till ett fällande omdöme bara för husfridens skull. Är det en sådan rättssäkerhet vi ska bygga vårt samhälle på?
Det är dags för länsstyrelsen att ändra sin verksamhet och inte bygga tillsynen på anonyma anmälningar utan i stället på dialog och samarbete med djurägarna. Det hoppas och antar jag att grundmeningen var då Djurskyddslagen skrevs 1988.
Kerstin Herbertsson
Jämjö
Mjölkbonde