Vi rör oss i ilfart mot ett allt mer ohållbart samhälle. Det började gynnsamt med skiftesreform, lantbrukskapitalism och vallodling. Det gav mat på borden, framtidstro och folkökning. Baksidan blev sprängda byar, utslagning och rotlöshet.
Hög tid att återvända till ett hållbart liv
Det är dags för den ultimata landstormen. När första världskriget startade pågick landstormen en hel vecka med ringande kyrkklockor. Nu är det dags att larma igen.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Senare byttes landskapet i våra hjärtan mot subventionerade insatsmedel, ökad belåning och ett anonymt liv med tomma tidsfördriv. Kalhyggen tömde inlandet och frigjort kvicksilver förgiftade våra sjöar.
Ur tomma intet och mot ränta i privata banker skapas pengar utan egentligt värde. Privat vinstintresse och allt högre belåning är mer än vi och naturen tål. Vi slungas mot en skuldvägg. Samtidigt ebbar tillgångarna av gammal fossil energi ut. Ett allt lägre energinetto kräver en allt högre belåning för att fortsätta lite till.
Obönhörligen slungas vi även mot en energiresursvägg. Andelen förnybara insatsmedel är för liten, och icke förnybara för stor. För Sverige som helhet med industrier och hushåll är endast en artondel av insatsmedlen förnybara, för jordbruket är det en trettondel och för skogsnäringen en fjärdedel.
Det är inte hållbart. Men vi kan parera detta och gå en gynnsam väg i stället för att fortsätta mot kaos och katastrof. Lagom pengar kan skapas utan ränta och vi kan återigen skörda landskapet, mätta många på ett bättre och mer förnybart sätt.
Betesdjurens fett är oslagbart för oss och vi kan ha tre gånger mer betesdjur och många, många fler människor som arbetar med att förvalta djuren och de gröna växterna.
Utan subventioner och fossilpuls är storodling av spannmål och oljeväxter utesluten. Men betesperioden kan förlängas i skogar, fjäll, ängar och hagar och vallar med gräs och kvävefixerande baljväxter ger tillräckligt foder även till vintern.
Vi måste klara arbetet med våra egna och våra dragdjurs muskler. Det finns varken tid eller resurser att ha många arbetshästar igen. Beaktat alla led var 1930-talets hästjordbruk bara till hälften förnyelsebart. Nu får starka nötkreatur ge dragkraften.
I den stora omformningen till enklare och involverade samhällen är det snarare lie, räfsa, plog och harv som är hanterbara investeringar för att säkra daglig näring.
Samtidigt vinner vi mening och delaktighet i det levandes självorganisation på vår oas i rymden. Dessutom har vi i vår hand via betesdjur och bördighetsuppbyggnad möjligheten att reglera vilket klimat vi vill ha.
Bo Falk
Hovmantorp
Jordbruksekolog och Laborator