”Inventering av nyckelbiotoper fortfarande rättsosäker”

Fredrick Lundqvist, distriktschef i Västernorrland för Skogsstyrelsen, har i ATL den 9 augusti i raljerande ordalag bemött min artikel gällande den rättsosäkra nyckelbiotopsinventeringen. Det är rätt intressant att se hur Fredrick Lundqvist men även andra anställda chefer vid Skogsstyrelsen bemöter artikeln, då den varit inne i flera tidningar. Att chefer vid ett statligt verk lägger sig på en sådan raljerande och låg nivå är skrämmande. Man borde kunna förvänta sig mer från statliga tjänstemän.

Så till några av de saker han bemöter i min artikel. Det är sant att certifieringen gör att nyckelbiotoper inte kan brukas. Men genom att peka ut nyckelbiotoper och genom att lägga ribban för vad som är nyckelbiotop avgör Skogsstyrelsen vilka skogar som kan brukas. När ribban läggs så lågt som man gjort i nordvästra Sverige blir det många skogar som inte kan brukas.

Att bara kalla nyckelbiotopsinventeringen för ett kunskapsunderlag är helt fel. Nyckelbiotopsklassificeringen ger betydande konsekvenser för markägaren oavsett vad Skogsstyrelsen menar.

Eftersom vi själva var med och tog fram M/KD-budgeten vet vi självklart vad den innehåller, även om Fredrick Lundqvist på ett tyket sätt försöker påskina motsatsen. Även om den landsomfattande inventeringen avbrutits, vilket vi fick igenom i budgeten, måste man också sluta registrera nyckelbiotoper i andra sammanhang, det gäller särskilt i samband med att skogsägare vill av­verka.

Vi måste få en rättssäkerhet värd namnet i den svenska skogspolitiken, det har vi verkligen inte i dag. Den nya metoden har inte gjort inventeringen rättssäker. För att så ska vara fallet krävs att skogsägare som fått sin mark nyckelbiotopsklassad erbjuds ersättning om man inte vill avsätta skogen frivilligt.

Jag skrev i min inledande artikel följande: ”Med regeringens tysta medgivande och i strid med riksdagens tillkännagivande har Skogsstyrelsen nu tagit fram en ny metod att inventera nyckelbiotoper.” Riksdagen krävde att metoden skulle vara rättssäker med hänvisning till att utpekandena i praktiken innebär ett avverkningsförbud utan ersättning.

Det har Skogsstyrelsen inte åtgärdat. Inte heller har man utvecklat en metod som har accepterats av skogsägarna, vilket instruktionen krävde, så uppdraget är verkligen inte i linje med riksdags­beslutet.

Slutligen hävdar Skogsstyrelsen att uppgiften att var fjärde avverkning riskerar att stoppas i nordvästra Sverige är tagen ur luften. Så är det givetvis inte. Uppgiften kommer från Skogsstyrelsens egen rapport där man bedömer att 25 procent av den avverkningsmogna skogen utanför formellt skyddade områden blir nyckelbiotop i nordvästra Sverige med den nya metoden.

De procentsatser Skogsstyrelsen redo­visar gäller den hittills inventerade arealen med den gamla metoden och i hela landet. Dessa siffror säger inte mycket om vad skogsägare i nordvästra Sverige kan drabbas av.

Jag delar absolut Fredrick Lundqvists avslutning om att ”demokrati är värd att försvara”. Däremot delar jag fortfarande inte åsikten att Skogsstyrelsen i alla lägen följer lagstiftarens intentioner och beslut. Det visar sig inte alltid i Skogs­styrelsens praktiska handlingar.

Kjell-Arne Ottosson, riksdagsledamot Kristdemokraterna Värmland