I den indiska parallellen som jag hänvisar till i min debattartikel i ATL den 3 oktober menar jordbruksdebattören Devinder Sharma att de indiska bönderna utsätts stenhårt för en internationell priskonkurrens via livsmedelsimport av olika slag, trots att självförsörjningsgraden kan vara 100 procent. Medan däremot den indiska industrin lever under närmast planekonomisk verklighet genom ständiga justeringar av olika samhällsingripanden och ekonomiska villkor. Det är raka motsatsen till Bertilssons påståenden i sin replik.
Jordbruket i strykklass i både Indien och Sverige
Andra företag gynnas politiskt, jordbruket tas för givet.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Detsamma gäller svensk politik. Livsmedelsstrategin nämner inte jordbrukets ekonomiska verklighet, där en bristsituation är näringens enda möjlighet att få upp lönsamheten, som nu. Medan däremot samhället oroar sig enormt över flyttbara bolags aktiviteter genom ständiga justeringar för att locka företag att stanna i landet. Samma som i Indien, trots de stora yttre olikheterna.
Därför är det med en Livsmedelsstrategi utan de ekonomiska garantier som kapitalägare kräver enbart lantbrukarna som sitter fast i en internationell konkurrens. Alla andra kan lätt lämna den då politiken gynnar rörlighet genom att ständigt vika sig för bolagsvärldens krav via planekonomisk anpassning. Så slutsatsen blir ändå, att med Livsmedelsstrategin som underlag blir det inte bättre än i dag för svenska bönder.
Thomas Gunnarson
Sekreterare Familjejordbrukarnas Riksförbund