Livsmedelsstrategin innehåller mycket text, men inget nytt. En kort sammanfattning av 1967 års jordbrukspolitiska beslut, som i sin tur grundades på 1947 års beslut, beskrevs i mitten av 1970-talet så här av filosofie doktor Lennart Ohlsson:
Jordbrukspolitik utan mänskligt perspektiv
Livsmedelsstrategin upprepar gamla jordbrukspolitiska misstag. Ständiga krav på strukturrationalisering utarmar landsbygden.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
”1967 års jordbrukspolitiska beslut innebar att inkomstmålet försvann som primärt mål. I stället tycks produktionsmålet ha fått ökad vikt. Produktionsmålet preciserades till att självförsörjningsgraden i landet skulle uppgå till 80 procent vid 1970-talets slut. Denna nivå användes för kalkyler över hur stor jordbruksarealen då behövde vara. Slutsatsen blev att arealen måste skäras ner betydligt. Bortsett från dessa förändringar är målstrukturens utveckling oklar.”
1967 uttryckte man att man tretton år senare skulle ha uppnått målet. På motsvarande sätt tänker man i den svenska Livsmedelsstrategin: ”Strategin ska ses som en plattform utifrån vilken livsmedelspolitiken ska utformas fram till 2030 och anger förutsättningarna för det fortsatta långsiktiga arbetet för en konkurrenskraftig livsmedelskedja.”
Förändringarna från 1967 års jordbrukspolitiska beslut är minimala. Ser man till effekterna och hur det fungerade fram till 1980 så var spekulationerna i 1967 års beslut helt fel. Allt vändes upp och ner när den internationella jordbrukskrisen uppstod de första åren på 1970-talet. Den import som var tänkt att fylla gapet efter den snabbt fallande svenska produktionen av livsmedel innebar kraftiga prishöjningar. Protesterna blev högljudda i Sverige.
Politikerna inom EG tog chansen och skapade den politiska ram som vi känner som CAP. USA, som hade styrt europeisk jordbrukspolitik sedan 1945, såg den europeiska politiken som ett handelshinder och drog EG inför GATT/WTO i en handelskonflikt. Den varade i nästan tjugo år och brukar kallas ”Sojakriget”. Den är nästan helt okänd i svensk jordbrukspolitisk debatt. Resultatet av denna konflikt, som upphörde 1990 med seger för USA, är grunden till dagens CAP med sina gårdsstöd.
Nu diskuteras den gemensamma europeiska jordbrukspolitikens framtid. EU-kommissionär Phil Hogan verkar sikta in sig på en modell som liknar den svenska Livsmedelsstrategin, möjligen med en större betoning på det sociala innehållet och människans funktion i jordbruket. Detta märks inte i den svenska strategin.
Den eviga frågan är: Var är människan i spelet om jordbruket?
Thomas Gunnarson
Sekreterare Familjejordbrukarnas Riksförbund