Han påstår felaktigt att älgförvaltningsgrupperna består av tre ledamöter från skogsbruket och anser att det är obegripligt att skogsbruket accepterar att jägarna också har tre ledamöter i grupperna.
Konfrontation löser inte betesskadorna
Greger Ekman ger i sin en tämligen osaklig och missvisande bild av vem som bestämmer över älgjakten
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Nu är det emellertid inte skogsbruket som har tre ledamöter i grupperna utan markägarna. Därför samråder markägarorganisationerna om vilka som ska sitta i grupperna. Markägarna nominerar också ordförandena som har utslagsröst.
Greger Ekman hävdar också att markägarna är för svaga gentemot jägarna både i älgskötsel- och älgförvaltningsområdena. Det är dock inte min erfarenhet, även om det säkert kan finnas exempel på motsatsen. Men det kan knappast skyllas på jägarna om markägarna inte tar vara på sina rättigheter.
Ekman påstår också i anklagande ton att jägarorganisationerna är ”landets mest framgångsrika fackföreningar” och att deras inflytande snarast för tankarna till de ”ägarfientliga löntagarfonderna”. Ett påstående som visar att Ekman styrs av starka känslor och antipatier och inte av en ambition att beskriva verkligheten som den ser ut.
Problemet med de alltför stora betesskadorna löses inte genom konfrontation och dåligt underbyggda anklagelser. Ekman borde vara medveten om att många markägare inte varit särskilt intresserade av att bidra till en decimering av älgstammen. Det har bland annat framgått av en studie som genomfördes för några år sedan. Problemet liknar det vi har när det gäller utfodring av vildsvin. Många av de värsta ”syndarna” har varit och är fortfarande markägare.
Det råder ingen tvekan om att skadorna i skog och mark på många håll måste minskas påtagligt och att det främst bör ske genom en ökad avskjutning. Det gäller inte bara älgstammen, utan även annat vilt. Ekman inser uppenbarligen inte att det måste ske genom att markägarna tar hjälp av icke markägande jägare.
Han tycks inte vara medveten om att det finns för få jägare, oavsett om de är markägare eller inte, och att antalet minskat under senare år. Lika självklart som att LRF och Jägareförbundet måste samverka på nationell och regional nivå är det att markägare och jägare måste samverka på lokal nivå. Man löser inga problem genom att i likhet med Ekman bygga skyttegravar.
När det gäller älgstammen finns redan verktyget för en decimering i de trakter där stammen är för stor inom ramen för det nuvarande förvaltningssystemet, nämligen genom att öka tilldelningen och se till att den utnyttjas. Att som Ekman förespråkar låta enskilda skogsägare med för stora betesskador försöka minska stammen genom att få rätt att skjuta fler djur vittnar om en bristande kunskap om älgarnas faktiska rörelsemönster.
Slutligen. Det är självfallet markägarna som ska ha beslutanderätten över jakten. Även om jakten är utarrenderad kan och bör markägaren besluta om hur jakten ska bedrivas och om storleken på stammarna. Att många markägare inte utnyttjar denna rätt kan inte, som Ekman tycks anse, skyllas på jägarna. De flesta markägare har dock för liten areal för att nämnvärt kunna påverka stammarnas storlek. Därför behövs det, till skillnad mot vad Ekman tycks anse, skötsel- och förvaltningsområden inte bara för älg, utan också för flera andra viltslag.
Sören Larsson
Stockholm