Låglandsrasen hotad – trots sitt värde

Det skrivs och berättas i massmedia ständigt om vikten av att bevara utrotningshotade arter och bibehålla den biologiska mångfalden. Det är inte alltid detta tolkas av myndigheter och tjänstemän på ett vettigt sätt så att det gagnar samhället och utvecklingen.

Låt mig belysa detta med att ta ett exempel från bevarandet av vargen, då den är ett känt objekt i massmedia. Vargen är jordens till antalet tredje största däggdjur och har utvecklats självständigt på alla kontinenter och kan därmed inte anses som utrotningshotad och än mindre inavlad.

När det däremot gäller våra husdjur och då speciellt Holsteinrasen så är den också spridd över alla kontinenter men med den skillnaden att Holstein har använt samma avelsmaterial över hela linjen i snart 50 år och därmed har släktskapet blivit så stort att alla 30 miljoner Holsteinkor kan betraktas som kusiner. Därmed kan vi konstatera att vargen har ett bredare genunderlag än Holstein eftersom den har utvecklats enskilt på varje kontinent.

Jämför vi sedan med låglandsrasen så var den störst i Europa redan vid sekelskiftet 1800/1900 och redan på 1950-talet var det här i Sverige inte ovanligt med en årsproduktion på 10 000 liter mjölk per år.

Redan på 1800-talet importerade USA och Kanada av denna låglandsras från Holland och den fick då namnet Holstein. Under 1960- och 70-talen importerade Sverige av dessa Holstein och sedan dess har seminföreningarna avlat enbart på Holstein med påföljd att efter så många år har Holstein fått en egen och smal gensammansättning och låglandsrasen har tynat bort. Nu finns det bara några enstaka övervägande rasrena djur kvar och därmed är låglandsrasen med sitt unika och oersättliga genmaterial i det närmaste utrotad.

Fortsätter vi jämförelsen med vargen så har den, som varken är utrotningshotad eller inavlad och som dessutom har kostat samhället ansenliga summor inte bara i skattepengar utan även i skador på husdjur, bevarats eftersom den av politiker och myndigheter anses mer värdefull.

Däremot har låglandsrasen, som har ett bredare och mer oersättligt genmaterial än Holstein och som kan berika produktionen och ge samhället inkomster, ingen bevaranderätt i vårt samhälle.

Med dessa fakta som grund kan jag bara konstatera att när tjänstemän och myndigheter inte tar sitt ansvar och inte vidtar åtgärder som kan gagna samhället utan tvärtom motverkar bevarandet av den svenska låglandsrasen och låter oersättligt genmaterial bara försvinna så är det ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden och därmed skadligt för samhället.

Conway Mårtensson

Nygården Mellerud