Lantbruket kräver mer av "sitt" universitet

När företrädare för SLU i förra veckans ATL lovar att de nu vill samarbeta med och utveckla det svenska lantbruket skyller de på brist på resurser de senaste decennierna. Det räcker inte som förklaring.

Det är mycket riktigt att den tillämpade jordbruksforskningen fick sig en rejäl stjärnsmäll i början på 1990-talet när staten minskade anslaget till detta ändamål. Men det håller inte att hänvisa till 25 år gamla oförrätter. Det var en tid när regeringen hade bestämt sig för att avreglera det svenska jordbruket och låta det verka på världsmarknadens villkor. Det var då naturligt att lämna även den tillämpade forskningen vind för våg.

När vi gick med i EU stärktes jordbruket i sig av unionens jordbrukspolitik. Den praktiskt inriktade forskningen gjorde det inte. Vems fel det var kan man diskutera. SLUs företrädare anser att det var näringens ansvar. Men nog borde ett universitet med SLUs historia kunnat ta för sig bättre.

I stället riktade lantbruksuniversitetet in sig på annan forskning. Det diskuterades på allvar att byta namn och slopa lantbruksordet. Forskningen har varit framgångsrik och det har lett till topprankning i internationella jämförelser mellan olika lantbruksuniversitet. Det är bra och bara att gratulera. Problemet är att den så kallade praktiken inte har mycket att hämta i det sammanhanget.

För första gången sedan avregleringen på 1990-talet har vi en livsmedelsstrategi som säger att produktionen i jordbruket ska öka. Det förväntas inte minst SLU bidra till och man har redan fått flera uppgifter i den riktningen. SLU har till exempel fått i uppdrag att tillsammans med rådgivningsorganisationerna ta fram förslag för hur rådgivningen kan utvecklas och stärka utbytet mellan forskning och företag. En ytterligare satsning på industridoktorander är på gång.

Det finns praktikernära verksamheter, till exempel i Alnarp och Skara som är mycket respekterade i lantbruket. Låt det bilda mönster för en nystart där ett öppet och intresserat SLU bygger tillämpad forskning och relevanta utbildningar tillsammans med näringen.

Men om SLU vill återta sin plats som lantbrukets praktiska universitet får man se upp för konkurrenterna. Andra universitet har fångat upp frågeställningar i sin region och arbetar framgångsrikt med detta. Linnéuniversitets skogssatsning är ett exempel.

Med alla sina styrkor borde SLU kunna konkurrera. Dessutom vore det bra om fler forskare på SLU deltar i debatten om det svenska lantbrukets framtid, och då gärna med andra ämnen än den eviga falangstriden om det ekologiska jordbrukets brister och förtjänster. Det finns mycket mer och mycket intressantare saker att diskutera.