Edvard Hollertz

I onsdags lade finansminister Magdalena Andersson (S) fram budgetpropositionen. Mycket av innehållet var redan känt. För att maximera genomslaget i medierna hade budgetnyheter pytsats ut i veckor. Men det var först när luntan lagts på bordet som helheten framträdde.

Det visade sig att flera budgetsatsningar kom med ett kort bäst-före-datum, vilket konstaterades i ATLs nyhetsflöde samma dag. Biogassatsningen sänks redan efter ett år. Likaså går anslagen till en ­konkurrenskraftig livsmedelssektor ner med ­tiden.

Även de extra 50 miljoner kronorna till Skogsstyrelsen, som ska användas för att ­ersätta markägare för naturvårdsavtal, ­befinner sig i en budgetpost som dras ned framöver.

Tyvärr följer det här ett invant mönster. Riksdag och regering har ett ointresse för att leverera den långsiktighet som jord- och skogsbruket behöver.

Politiken sår återkommande frön som får gro och plantorna växer okontrollerat. Utvecklingen kring nyckelbiotoperna samt Sveriges implementering av EUs art- och habitatdirektiv är sentida exempel där det har stuckit i väg. Grön infrastruktur, värdetrakter och grön skatteväxling är några orosmoln för framtiden. I det landskapet bildar ryckiga budgetsatsningar, likt denna hösts, en besvärlig undervegetation.

Jord- och skogsbruket är en sektor som har mycket svårt att klara den osäkerhet som politikens svängningar ger upphov till. På gårdarna investeras det ofta för generationer. Den som bygger en lösdriftsladugård gör en satsning för decennier, en satsning som också bevarar art- och anrika natur­betesmarker.

I skogen blir de långa tidsperspektiven än mer tydliga. En investering är vanligen återbetald först efter en eller två generationer. Viljan att äga och vårda kommer av att den som en dag sätter plantorna vet att den som kommer efter får skörda.

Lantbruket kan inte heller flytta utomlands, jorden och skogen ligger där den ligger. Det här gör att näringarna måste vara långsiktiga och ansvarstagande så att verksamheten består över tid. Hållbara lokala kretslopp ligger i sakens natur.

Jord- och skogsbrukets cykler är ­något att inspireras av. Men i stället för att uppmuntra den här lång­siktiga formen av investeringar har staten under senare år på olika sätt försvårat. Det är märkligt i en tid när resten av samhället tävlar i modeord som krav på långsiktighet, hållbarhet och ansvarstagande. Något som de gröna näringarna har i sitt DNA.

Tyvärr fortsätter statsbudgeten i kort­siktig anda, när den snarare skulle ha ­behövt mer av de gröna näringarnas ­uthållighet inför långa tidshorisonter.

Svenskt lantbruk behöver långsiktiga och stabila spelregler. Det levererade inte heller årets statsbudget, skriver ATLs Edvard Hollertz.

Kortsiktiga budgetsatsningar försvårar för svenskt lantbruk när det är stabilitet som behövs, skriver ATLs Edvard Hollertz.