Tänk dig att du har köpt ut dina kusiner från den gamla släktgården och att du sedan lagt ner din själ i att återställa den i ursprungsskick. Du har renoverat det ursprungliga trägolvet, återinstallerat den gamla vedspisen och blandat linoljefärger enligt konstens alla regler.
Låt höga naturvärden bli ekonomisk tillgång
Skogsägare bör få ersättning för naturvård med nya affärsmodeller.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Du känner dig stolt och glad över alla uppmuntrande kommentarer från vänner och bekanta. Tills det en dag dimper ner ett brev från Riksantikvarieämbetet som hört talas om din renovering och kommer på besök.
Vid besöket konstaterar myndigheten att köket måste bli kulturminnesmärkt. Du får ersättning för intrånget - men en lägre ersättning än om ett fungerande kök som stängts av. Beslutet kan överklagas, men en rättsprocess kostar tid och pengar.
Det här skulle inte hända en husägare men är inte så långt från de situationer som dagens skogsägare riskerar att hamna i. Myndigheterna har, till synes utan anledning, skärpt tillämpningen av framför allt Artskyddsförordningen.
Det gör att det i dag finns starkare incitament för skogsägaren att gå ut om natten och gräva bort en bombmurkla som du har hittat än att stolt berätta om det eftersom fyndet riskerar att göra din skog värdelös ur ett ekonomiskt perspektiv. Det kan aldrig ha varit syftet med förordningen.
Många skogsägare har investerat mycket i sin skog, både pengar och arbete. Skogsägande handlar bara i undantagsfall enbart om att få största möjliga avkastning. Många skogsägare känner en kärlek till sin skog. Det kan ta sig uttryck i att skogsägaren undantar vissa områden från kommersiellt skogsbruk, sparar gamla träd eller satsar på att lyfta fram lövskogsvärden bara för att det är vackert.
I det sammanhanget känns det som ett hån när det är just den omsorg och de naturvärden som markägaren har förvaltat och bidragit till som leder till begränsningar i brukandet. Dagens hantering är rättsosäker och byråkratisk och leder till en onödig polarisering mellan miljörörelse och markägare. I stället för en otillräcklig intrångsersättning borde politiker, myndigheter och andra intressenter ge denna skogsägare ersättning för att främja ett mer varierat skogsbruk.
Ökade restriktioner kommer inte att leda till ett mer varierat skogsbruk, tvärtom. Om vi vill att markägare ska prioritera andra värden än skogsbruk så måste vi börja fundera på om vi kan utveckla affärsmodeller där höga naturvärden även blir en ekonomisk tillgång för markägaren.
Med ekonomiska incitament kan samhället påverka skogsägarens brukande utan att för den skull ta ifrån markägaren bestämmanderätten över sin skog. Det är vägen framåt för ett mer variationsrikt skogsbruk i enlighet med regeringens och myndigheters mål och ambitioner.
Så låt oss använda morötter istället för piska! Med nya affärsmodeller som komplement till befintliga skyddsverktyg tror jag att vi kan bevara och förstärka den biologiska mångfalden samtidigt som skogen kan fortsätta att vara Sveriges ekonomiska motor och som gör att vi kan ersätta fossila produkter med förnybar råvara.
Viveka Beckeman
Chefsjurist Sveaskog