Vad ska vi ha den svenska skogen till? Har ni tänkt på den där frågan någon gång? Den ställs ofta, men vilka är de här ”vi” som man pratar om egentligen? Jag ser min gamla baskettränare Ulf, jag ser bonden Abrahamsson på andra sidan vägen, jag ser Jonas som jobbar på skolan i byn och jag ser en massa andra personer. Människor.
Lita på skogsägarens drivkraft och omdöme
Om vi utgår från skogsägarnas egna mål får vi den mångfald i skogen vi eftersträvar.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
I diskussionen om vad ”vi” ska ha skogen till måste man utgå från skogsägarens mål och ambitioner. Vi vet att ekonomi, virkestillväxt, koldioxidinbindning och andra produktionsinriktade mål är viktiga för många skogsägare, men de är inte de enda målen, och de är ofta inte heller den viktigaste anledningen till att man brukar sin skog.
Tillåter vi oss att i diskussioner om skogen ta avstamp i vad den enskilda skogsägaren vill uppnå så får vi ett skogsbruk med en mångfald av lösningar och många producerade värden. Skogsägarkåren består av 330 000 personer, enskilda människor med egna mål, visioner och tankar om hur just deras skog ska användas.
Just därför är det vanskligt att sätta nationella mål för skogsproduktion, som nu diskuteras. Varför ska vi som samhälle sätta upp produktionsmål för enskilda skogsägare? Låt i stället deras egna drivkrafter forma deras egen skog.
Ofta förs diskussionen om skogen av sådana som jag själv, personer som sitter på ett kontor i en stad någonstans långt från närmaste motorsåg. Skogsbyråkrater. På det sättet kan vi nå en bit på vägen, men för att våra fina formuleringar om biobaserad samhällsekonomi, variationsrikt skogsbruk och alternativa målbilder faktiskt ska bli någonting – i verkligheten – så behöver vi ta diskussionen med dem som faktiskt berörs. De som gör jobbet och de som äger skogen.
Marcus Sydh Göransson
Jägmästare