Men om man framför den kritiken måste man också vara beredd att ta ansvar och agera när riksdagen tar hänsyn till skogsägarna och ger dem möjlighet att styra upp en verksamhet och inte försöka krypa ur det ansvar man har bett om.
LRF måste ta sitt ansvar för markägaren
För ett tag sedan tog ordförandena i LRF och LRF Skogsägarna upp myndigheternas misstro mot svenska skogsägare. Jag kan instämma i den kritik mot myndigheterna som framförs där.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Enligt gällande riksdagsbeslut ska älgstammen vara i balans med det ekologiska system den lever i. Det innebär att det ska vara möjligt för skogsägarna att bedriva ett ståndortsanpassat skogsbruk. Älgstammen ska alltså inte vara större än att skogsägarna kan använda alla lämpliga svenska trädslag i sitt skogsbruk.
Beslutet och ansvaret för hur stor älgstammen ska vara så att riksdagens fastlagda mål kan nås ska alltid tas av länsstyrelsen. Men eftersom det är markägaren som drabbas ekonomiskt om älgstammen blir för stor och även kan straffas och åläggas att på egen bekostnad återställa en förstörd plantering har riksdagen beslutat att markägarna ska ha ordförandeposten och utslagsrösten i älgförvaltningsgruppen som är en beredningsgrupp till länsstyrelsen.
Riksdagens avsikt med att stärka ägareinflytandet i beredningsgruppen är att på det sättet driva fram en älgstam i balans. Om modellen inte fungerar, det vill säga att markägarna inte tar sitt ansvar, blir utvecklingen fortsatt katastrofal både för skogen och älgstammen.
I det omdiskuterade avtalet om kontroll av älgförvaltningsgrupperna, mellan markägarna och jägareförbunden, försöker LRF krypa ur sitt ansvar genom att åta sig att påverka markägarrepresentanterna att inte utnyttja sin utslagsröst. En partssammansatt grupp ska undersöka fall där utslagsrösten i enlighet med riksdagsbeslutet ändå används.
I utbyte lovar jägareförbunden att avstå från en rätt de inte har. Skrattretande, men man förstår hur svaga föreningsrörelsens förhandlare är och hur delar av föreningsrörelsen bara försvunnit.
En rimligare uppläggning av det fortsatta arbetet i älgförvaltningen är att analysera varför man inte har tagit itu med att förverkliga riksdagens beslut att anpassa älgstammen storlek så att ett ståndortsanpassat skogsbruk blir möjligt. Älgstam och utarmning följs nedåt i en negativ spiral.
Sannolikt fordras inledningsvis en kraftig minskning av älgstammen så att skogen kan återhämta sig och ge underlag för en normal älgstam. LRF bör uttala sitt stöd för älgförvaltningens markägarföreträdare och uppmana dem att driva på för en minskning av älgstammen så att riksdagens och de olika certifieringssystemens mångfaldsmål nås.
Om man som LRF kräver ökat ansvar till skogsägarna och också får det av Riksdagen gäller det att ta ansvaret i stället för att försöka krypa ur det. LRF bör ta avstånd från det ingångna avtalet om man vill behålla sin trovärdighet när det gäller att företräda de enskilda skogsägarna. Vi vill ha en organisation som driver våra rättigheter, inte förhandlar bort dem.
Sverker Liden
Jägmästare