Jönköpings-Posten (20/4) har rapporterat om turerna kring väg 26/47 mellan Månseryd och Mullsjö. Ett flertal markägare känner sig överkörda av Trafikverket som de anser både informerar och betalar dåligt. Även Trafikverkets markförhandlare kom till tals: Intrång med vägrätt är inte att jämföra med köp av skogsmark och det avspeglas i ersättningens storlek.
Markägare måste våga sätta sig på tvären
Antingen är det fel på lagstiftningen eller så är det tillämpningen som brister. Hur kan man annars förklara att markägare i Småland erbjudits omkring 11 000 kronor per hektar för rå skogsmark av Trafikverket?
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Greger Ekman
Frågan många markägare med all rätt ställer sig är varför staten eller stora bolag ska få tillgång till mark till ett pris som understiger marknadsvärdet.
Om mark exempelvis tas i anspråk för ett vägbygge upphör markägarens rätt att förfoga över vägmarken. Även om marken formellt sett är kvar i markägarens ägo så är marken ändå förbrukad för alla andra ändamål än som väg. Om vägen skulle upphöra lär marken knappast kunna återställas till ursprungligt skick och bli bete, åker eller skog igen. Särskilt inte om vägbyggaren dessutom schaktat bort och sålt matjorden.
Markupplåtelsen är för all framtid eller så länge vägen ligger kvar. Det finns endast en teoretisk möjlighet att en väg rivs upp och marken återlämnas. Den risken måste exploatören under alla omständigheter bära.
Därför är det fullkomligt orimligt att marken i den här typen av fall inte ersätts till det fulla marknadsvärdet. Grundprincipen för skadestånd är att den skadelidande parten ska sättas i samma ekonomiska ställning som innan skadan uppkom. Förlorar man två hektar god åkermark ska ersättningen räcka till att köpa två hektar god åkermark i samma område.
Hur många kalhyggen, oavsett bördighet, säljs för 11 000 kronor per hektar i Småland? Knappast något, eftersom marknaden värderar marken högre än så. Ändå verkar det som om ersättningar på den här prisnivån är vad markexploatörer bjuder och betalar.
Det måste till en rejäl diskussion kring de låga intrångsersättningarna. Särskilt när det rör större markområden som definitivt skulle vara lätta att prissätta som egna fastigheter om de bjöds ut till försäljning.
Att intrångsersättningen verkligen motsvarar förlusten av fastighetens marknadsvärde, som 1§ i Expropriationslagens fjärde kapitel ger uttryck för, är en fråga alla markägarorganisationer behöver driva betydligt hårdare. Fler principiellt viktiga mål måste drivas till högsta instans för att åstadkomma en förändring.
Men framför allt måste fler markägare våga sätta sig på tvären och ta vara på sina rättigheter. Utgångspunkten måste vara att intrångsersättningen ska motsvara återanskaffningsvärdet av den förlorade marken.