Jerry Simonsson

Men det är kanske inte de frågorna ägarna ska ställa utan istället fråga hur Arla Foods kommer att möta de utmaningar de står inför och som till stor del har att göra med hur Arla Foods är uppbyggt.

Med sitt imperiebyggande har ledningen tagit stora risker, sannolikt kalkylerade, men trots det så har varje ny fusion inneburit att man höjt risknivån. Ett större företag är normalt sett ekonomiskt och finansiellt stabilare med fler krocklager än ett litet att stå emot i nedgångar, men storlek är ingen garanti för lönsamhet och överlevnad.

Och frågan är om det är de yttre eller inre utmaningarna som är Arla Foods verkliga problem. Till skillnad från sin största konkurrent Friesland Campina, som nästan till 100 procent ägs av holländska mjölkbönder, har Arla spritt sitt ägande över sju länder.

Trots stora skillnader i produktionsvillkor och kostnader har man förfäktat ett och samma mjölkpris till alla medlemmar, men den senaste tidens differentierade prisjusteringar tyder på att man ändå håller på att nationsanpassa sitt mjölkpris, oavsett vad ledningen hävdar. Att det ändå över tid skulle jämnas ut, som man säger, måste betyda att man redan nu bestämt att administrativt jämna ut priset vid slutet av året, vilket inte alls låter marknadsanpassat.

Mjölkpriset i maj i år kan jämföras med noteringen på 408 öre per kilo i motsvarande månad 2017.

Tryck i sidled för att se hela diagrammet.

Etableringen i Tyskland har inte heller varit problemfri. Det tyska bolaget har förlorat närmare tre miljarder kronor bara under några år. Det ryska importembargot sägs vara en stor orsak till detta.

Vladimir Putins embargo mot en stor del av europeiska livsmedel har varit en genial strategi för att bygga upp den inhemska produktionen, om än på ett smärtsamt sätt för många. Men nu är det gyllene tider för lantbrukare i Ryssland. Den inhemska produktionen har ökat kraftigt, även inom mejerisektorn, och det gör att vare sig Arla eller andra kan vänta sig någon exportboom till Ryssland när och om embargot hävs. Tvärtom, med en billig rubel i ryggen håller Ryssland på att utvecklas till ett exportland inom jordbruksområdet snarare än ett importland.

Nu har dessutom britterna ställt till det. Beslutet att lämna EU måste ha varit Arla-ledningens största mardröm. Visserligen kommer det att gå att göra affärer med britterna även i fortsättningen, även om det blir dyrare och krångligare, men det är nog inte det som är Arlas största huvudvärk. Frågan är i stället hur man tänker och kan hantera medlemmar och ägare som inte omfattas av EU:s jordbrukspolitik och där Storbritannien kommer att bygga upp sin egen jordbrukspolitik. Likabehandlingen av medlemmar lär bli en delikat uppgift för Arla-ledningen.

Redan nu kan vi konstatera att Arlas intäkter i Storbritannien blivit tio procent mindre värda sedan Brexit-omröstningen på grund av pundets försvagning.

Starka svenska Arla-röster har också krävt att Arla med en ny ledning omprövar sin strategi. Nuvarande ordförande Åke Hantoft är dock nominerad på nytt, vilket borde betyda att han också är stark kandidat för ordförandeposten. Detta trots att han redan suttit sex år på posten, mer än någon annan tidigare ordförande. Hans företrädare Ove Möberg satt i fyra år.

När Arla Foods ägare samlas till sitt årliga representantskapsmöte om någon vecka kommer styrelsen och ledningen sannolikt att ställas till svars för varför mjölkpriset återigen sänkts och är på nedgång skriver ATL:s reporter Jerry Simonsson i sin marknadsanalys.

Storlek ingen garanti för lönsamhet och överlevnad.