Till att börja med måste reglerna vara beslutade innan de kan tillämpas. Men när det gäller förgröningsstödet så tvingas lantbrukarna att höstså utan att veta vilka regler som kommer att gälla.
Minska lantbrukets regelbörda
Jordbruksstöden måste förenklas rejält. Inte bara för att spara pengar på byråkrati utan för att göra reglerna praktiskt tillämpbara.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Greger Ekman
Med tanke på hur komplicerad tillkomsten av en enskild bestämmelse inom jordbruksområdet är med EU-kommissionen, Jordbruksverket, länsstyrelserna och andra inblandade myndigheter, så är det inte undra på att de som ska rätta sig efter reglerna känner en viss trötthet inför regelbördan.
Ibland går dock utvecklingen åt rätt håll. Kemikalieinspektionen kräver inte längre en tio meter bred permanent bevuxen kantzon (anlagd minst ett år innan) längs vattendrag för omkring 20 olika preparat. Vilket är en rejäl lättnad för de växtodlare som med kort varsel och helt oplanerat kan bli tvungna att bekämpa gulrost i stråsäd.
Tiometersregeln gällde utöver Naturvårdsverkets generella spridningsföreskrifter som stadgar ett fast skyddsavstånd om minst sex meter mot vatten (eller mer beroende på vind vid bekämpningstidpunkten). Den praktiska konsekvensen av denna ändring är att lantbrukaren inte behöver avstå miljöersättningen för skyddszonen längre och framför allt slipper krånglet med att meddela länsstyrelsen att miljöersättningen ska justeras ned för skiftet som behandlats. Logiken är att om lagen kräver tio meters skyddsavstånd för ett preparat så är arealen inom de tio metrarna inte miljöstödsgrundande.
Det är lite ironiskt att denna byråkratiminskning främst grundar sig på en vetenskaplig bedömning om läckage och jordförhållanden som Kemikalieinspektionen har gjort och inte som man skulle kunna ha hoppats en ambition att förenkla reglerna.
Men det är inte bara det evinnerliga trasslet kring växtodlingen som prövar lantbrukarnas tålamod. De sena utbetalningarna av stöd är en källa till irritation. Det kan inte vara rimligt att en del stöd från år 2015 ännu inte betalats ut. Eller att man ska behöva vänta ett par år för att få ett investeringsstöd utbetalt.
Jordbruksverket har svåra ekonomiska problem till stor del på grund av att det datorsystem som ska hantera stöden blivit fördyrat och försenat. Och lantbrukarna har problem med att stöden försenas. Det grundläggande problemet som drabbar både Jordbruksverket och lantbrukarna är regleringsmanin. Den strida strömmen av nya regler och ändringar av gamla måste bli hanterlig.
Den nya stödperioden för EU:s gemensamma jordbrukspolitik måste därför genomsyras av en seriös vilja att förenkla stödsystemet. Större hänsyn måste tas till de praktiska konsekvenserna av reglerna och hur de förhåller sig till varandra.