I ATL den 23 januari redovisas alarmerande fakta om fortsatt stora skador av vilt. Det är tyvärr bara att konstatera att dagens viltförvaltning blivit ett sätt att uppföröka stora viltstammar för jaktändamål på ekosystemets, samhällets och enskildas bekostnad. Antalet klövvilt slår rekord i den svenska naturen - till ett högt pris.
Misslyckad viltförvaltning till högt pris
Våra politiker måste se bortom sina egna jaktintressen.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Den biologiska mångfalden betalar en skyhög nota med hårt betade träd, buskar och örter. Begärliga växter som rönn, asp, sälg och ek får aldrig en chans att bli träd - med allt vad det innebär för alla arter som i sin tur är beroende av dem. "Granifieringen" fortgår eftersom det är omöjligt att få upp tall på många håll på grund av hårt betestryck. Tallskogar med bärris är snart bara ett vackert minne. Både tall och bärris äts upp av viltet.
Skogsbruket och samhällsekonomin betalar en prislapp på miljarder för ungskog som klövviltet betar och förstör. Det är våra framtida skogar som skadas. Skogar som skulle bidra till inhemska trävaror och svensk export - liksom till avkastning för skogsägare, arbetstillfällen i skogsnäringen och rekreation.
Lantbruket har en dryg nota för förstörda grödor. I svårast drabbade områden har markägare närmast resignerat inför det hårda trycket av vilt.
Viltolyckorna innebär stort mänskligt lidande och höga kostnader för samhället och enskilda. Viltolyckorna når nya rekord. Under 2017 skedde 61 261 olyckor enligt Nationella Viltolycksrådet - i genomsnitt en viltolycka var nionde minut.
För att sköta viltförvaltningen betalar regeringen drygt 50 miljoner kronor varje år i ett "allmänt uppdrag" till Svenska Jägareförbundet. Det kostsamma och misslyckade resultatet av denna viltförvaltning talar sitt tydliga språk. Det är helt uppenbart att en intresseorganisation för jakt inte objektivt kan sköta viltförvaltning. Dagens stammar av klövvilt har blivit alldeles för stora.
Intresset inom jägarorganisationen av att ha många skjutbara djur kan inte få väga tyngre än biologisk mångfald, samhällsekonomi, skogsbruk, lantbruk och viltolyckor. Viltförvaltning måste vara en opartisk angelägenhet och "allmänna uppdraget" borde omgående förflyttas till myndighetsnivå. Våra politiker och tjänstemän måste våga - och vilja - se bortom sina egna jaktintressen.
Lisbeth Larsson
Tibro