Tord Karlsson

Det debatteras flitigt om det finns plats för mindre mjölkbesättningar i framtiden eller om de stora tar över. Det är en viktig debatt, men det är ett ännu större problem att det varken byggs stora eller små ladugårdar.

Debatten om mindre mjölkgårdars möjlighet att existera tog fart efter Arlas beslut att inte ta emot mjölken som ekomjölk från uppbundna besättningar från 2022. Det skulle tvinga många av dem att avveckla i förtid.

Bilden av Arla som stordriftsfantast stärktes när Arla Foods vd Peder Tuborgh såg framför sig att om Sverige genomgår samma storleksrationalisering som Danmark kommer problemet med minskande mjölkinvägning att lösa sig självt. Vi ligger bara tio år efter.

Frågan är om det fungerar så. Det är sant att Danmark haft en snabb storleksrationalisering. Från 2008 till 2018 minskade antalet mjölkgårdar från 4 700 till 3 000, det vill säga drygt en tredjedel försvann. Antalet kor höll sig mer eller mindre konstant och den totala mjölkinvägningen ökade med 15 procent. En genomsnittsbesättning hade 2018 193 kor, tio år tidigare hade den 121 kor.

I Sverige har under samma tid antalet besättningar minskat från 6 500 till 3 500, närapå en halvering. Antalet kor har minskat med 11 procent och invägningen har minskat med 8 procent. Genomsnittsbesättningen har ökat från 55 till 92. Samtidigt har konsumtionen av mejeriprodukter i Sverige ökat med 16 procent, vilket gett fritt spelrum för importen i stället för att skapa en blomstrande mejeriindustri.

Rationaliseringen hjälpte inte. Ska vi då fortsätta samma rationaliseringsresa och vill vi verkligen komma i kapp Danmark? Det är en viktig fråga.

Just nu ser framtiden mörk ut. De senaste uppgifterna om förprövning av nya stallplatser är deprimerande läsning. Intresset för att bygga, stort eller smått, för kor är i botten. Torkan 2018 har frestat på och osäkerheten om politiken framöver spelar också in.

Om vi ska ha en livskraftig mjölkproduktion med gårdar av olika storlekar som passar svenska förhållanden finns mycket att göra. Krångliga byggregler och Beteslagen framhålls som ett hinder, och nog har politiker en uppgift här.

Men livsmedelsindustrin och handeln bör också agera. Småmejerier och gårdsmejerier har de senaste åren visat att det går att sälja mejerivaror till högre priser, vilket räddat ett antal gårdar från nedläggning.

Det tyder på att de större mejerierna inte varit tillräckligt aktiva och innovativa på den svenska marknaden. Arla Foods uppehåller sig gärna vid den internationella expansionen och den ökade andelen varumärkesförsäljning, som ska ge ett högre mjölkpris. Det är bra men inte bra nog. Det är naturligt att frågan om ett svenskt Arlapris kommer upp.

Men nedläggningen av mjölkgårdar pågår i hela landet. Även övriga mejeriföretag har en tung uppgift. Första åtgärden borde vara att lägga ned vapnen i ”ostkriget” så att vi med kraft kan marknadsföra de fina varumärken vi har, Präst-, Grevé- och Herrgårdsost.

ATL:s ledarskribent Tord Karlsson frågar sig om det verkligen är en bra idé att göra samma rationaliseringsresa som i Danmark.

Intresset för att bygga för kor är i botten – dags för politiker, livsmedelsindustrin och handeln att agera, skriver ATL:s Tord Karlsson.