I Skåne får vi sällan fin vinter. Men i år inträffade det magiska. Den började en solig, snöig och kall lördag – och det ledde till kaos. På lördagsmorgonen knappade vi nämligen in en GPS-position i bilen och kopplade ur våra egna hjärnor.

Först gick det finfint och vi njöt av bokskogar i snöskrud. Men strax utanför det lilla samhället där målet för vår resa fanns, tog det plötsligt stopp. Helt utan förvarning var där jättemånga andra bilar. Stora och svarta och omöjliga att samsas med på smala, slingriga vägar.

Om det bara varit vår familj på utflykt hade jag åkt hem. Men en grannfamilj väntade i pulkabacken så vi körde vidare.

Till slut lyckades vi hitta en väg där vi parkerade bilen. Vi kontrollerade att det skulle gå att ta sig fram trots att vår bil stod där och gick sista biten.

Väl framme var det tjockt med folk. Min granne – som tagit initiativ till utflykten – berättade att de hade sett en bild på Instagram från just den här backen och jag antar att det var förklaringen. Jag hade hört talas om detta fenomen, att bilder på fina platser sprids i sociala medier och lockar till sig hur mycket människor som helst. Men jag hade själv aldrig upplevt det.

Jag skämdes men vi stannade ändå kvar. Barnen i backen hade ju jätteroligt. De var långt från skärmar och fick rosiga kinder. Vi drack varm choklad och det var som förr i tiden.

Under hela dagen fortsatte dock strömmen av bilar till och från området och kaoset tilltog. Två bärgningsbilar fick komma för att hjälpa dem som kört fast på riktigt.

Människor som vill dricka varm choklad och åka pulka är oftast inte några elaka människor. Däremot är vi självupptagna. Kunskapen om allemansrätten har vi tagit med oss från barndomens Mulleskola men som vuxna lyckas vi inte reflektera kring hur denna passar in i dagens samhälle där de flesta inte bor på landsbygden utan bara använder den som rekreationsplats.

Naiviteten kan till och med göra oss farliga. I lokaltidningen läser jag om en ambulans på en annan plats i Skåne som fick begära polishjälp för att komma fram – bara för att en massa stadsbor ställt sina bilar i vägen.

Sedan den där vinterlördagen har jag funderat mycket kring hur vi ska göra för att barn och vuxna ska få ägna sig åt härliga utomhusaktiviteter samtidigt som vi inte tänjer på allemansrätten, kör sönder vägar eller riskerar andras liv och hälsa.

Sociala medier är ett faktum och kan också vara utmärkta redskap. En kompis berättar om hur sociala medier varnat henne för en plats med alldeles för mycket folk och att hon i stället tipsats om en mer folktom – men lika fin – plats.

Men sociala medier kan som sagt även leda till att vi skapar kaos. Är då en skylt med ”Privat väg” lösningen? Kanske men en del tar sig fram ändå.

Att utbilda bort beteendet känns näst intill omöjligt då folk – liksom jag själv – slutar tänka och i stället ansluter sig till flockmentaliteten.

Är ny lagstiftning utvägen? Hur skulle en sådan i så fall se ut? På de allra flesta ställen på landsbygden är det ju för lite folk, problemet med folkanstormningar rör bara vissa platser.

Jag har ingen bra lösning. Men en sak kan jag lova – jag ska aldrig mer göra om det.

Kunskapen om allemansrätten har vi med oss från barndomen men som vuxna lyckas vi inte reflektera kring hur denna passar in i dagens samhälle.

Naivitet om allemansrätten kan göra oss farliga.

Vi kopplade in GPS:en och kopplade bort hjärnan

Teknik

Självupptagna stadsbor som ägnar sig åt utomhusaktiviteter kör sönder vägar och blockerar utryckningsfordon, skriver Birgitta Sennerdal.