Nergui och hennes man Nyamkhu har gjort allt rätt. De har lyssnat på den nya tiden, lämnat tillvaron som nomader och blivit bofasta mjölkbönder, strax utanför huvudstaden Ulan Bator. De senaste 15 årens gruvboom har fördubblat Ulan Bators befolkning, hälften av landets tre miljoner invånare bor nu i städer, främst Ulan Bator.
Nya lantbruksmetoder utmanar nomadlivet
Utan gräs, inga djur och utan djur, inga människor. I världens kargaste land, Mongoliet, är gräset och de betande djuren en förutsättning för livet och konsumtionen av kött och mejeriprodukter är högst i världen.
Som stadsbor vill folk äta detsamma som de gjorde när de nyss var nomader – mycket kött och mejeriprodukter. Varje person i en herdefamilj äter årligen i genomsnitt 200 kilo kött och mejeriprodukter motsvarande 800 kilo mjölk. I världens mest glesbefolkade land där de flesta transporter sker i väglöst land, är det svårt att distribuera livsmedel från fjärran herdar in till städerna. Då behövs stora gårdar nära staden och bönder som Nergui och Nyamkhu.
Urbaniseringen tränger ut lantbruk
Även om regeringen vill att herdarna ska bli bofasta nära huvudstaden, tränger samtidigt urbaniseringen bort lantbruket, som i så många andra delar av världen. För två år sedan tvingades familjen flytta och bygga en ny gård. Det gick inte längre att hitta bete till djuren.
– Vi hade fint hus, el, internet och alla kanaler på tv. Nu har vi solenergi och nationell tv, säger Nergui besviket där hon sitter och ammar sin lilla son i jurtan.
Trebarnsfamiljen tror ändå på framtiden. De 16 mjölkande korna ska bli 25 och producera mer mjölk och de har redan börjat seminera med sperma från högmjölkande holstein. På sikt ska det bli mjölkmaskiner, automatiserad utgödsling och utfodring.
Flyttar fyra gånger per år
Cirka 60 mil bort från Nergui kokar Mandakhnar lätt saltat mjölkte och dukar fram torkad färskost. Vårvinden blåser kallt genom det enkla timmerhuset som är familjens vårviste. Om några månader kommer sommaren. Då går flyttlasset igen med deras 20 hästar, 200 får och getter och 30 boskap som är korsningar av kor och jakar.
– Vi flyttar med årstiderna, fyra gånger om året. Jag gillar att flytta, det är inte besvärligt. Jag tycker om resandet, då känner jag mig lycklig, säger hon.
Det är lätt att packa för de äger inte så mycket. De har tv och mikrovågsugn som drivs av solceller och en satellittelefon. Många skulle anse att familjen är fattig, men Mandakhnar säger att hon inte saknar någonting, inte ens ett kylskåp. Vatten hämtar de i floden, ved i skogen och mat finns det alltid. Det är barnen som studerar inne i städerna och som har fått smak för den västerländska livsstilen som ständigt behöver nya saker – smink, mobiltelefoner och kläder.
– Jag tycker om alla våra djur och allt de ger oss. Getterna och fåren växer snabbt, nötboskapen ger mycket mjölk och när det föds en kvigkalv så blir jag väldigt glad, säger Mandakhnar.
Allt tas till vara
Hela deras existens bygger på djuren och allt tas tillvara. Allt som går att äta på djuren, äts, inte minst det viktiga fettet, här används nästan ingen vegetabilisk olja. Alla djur bidrar med mjölk som förädlas på olika sätt, främst torkad färskost, men också alkoholhaltiga drycker som fermenterad jakmjölk eller den högt värderade stomjölken airag.
Ull från getter, jakar och får blir allt från mjukaste cashmere till tovade tältdukar för jurtorna, precis som hudar och päls och tagel blir kläder, skor, rep och mycket annat. Djurens muskelkraft, främst hästarnas och boskapens, används för att transportera, resa, fösa och vakta de övriga djuren. Gödseln används främst som bränsle och vissa köttgrytor anses bli godast om de sjuds på den temperatur som just glödande gödsel ger. Här i Mongoliet förstår man varför ordet kapital kommer ur samma rot som det engelska ordet för boskap, cattle.
Regeringen är medveten om brytningstiden i Mongoliet och den påfrestning detta innebär för ett samhälle där ungefär hälften av befolkningen är herdar, men vet inte hur man ska förhålla sig. I nuläget försöker man stötta både herdar som Mandakhnar och nya lantbrukare som Nergui. Vem av dem som kommer att vara vinnare, är svårt att svara på. En sak är dock säker, allt fler tomter säljs utanför Nerguis nya gård också. Det är förmodligen en tidsfråga innan de tvingas flytta igen.
Fotnot: Mongoler använder enbart sina förnamn.
LÄS OCKSÅ: Kändiskocken som värnar om köttuppfödarna
LÄS OCKSÅ: ”Bara stalldörren står kvar”
LÄS OCKSÅ: Ny öppnas kinesiska muren för svenska hästar
Mongoliet
Mongoliet är tre gånger så stort som Sverige. Landet har 3 miljoner människor och 56 miljoner djur, varav 24 miljoner getter, 24 miljoner får, 4 miljoner kor, jakar och korsningar, 3 miljoner hästar och 360 000 kameler. Djuren betar året om och vinterutfodras i princip inte. Snötäcket blir sällan särskilt djupt och djuren fram skrapa fram sin mat själva. I genomsnitt tappar djuren 25 procent av sin vikt under våren. Under vissa år inträffar särskilt besvärliga vintrar så kallad ”dzud”, då många djur dör. Senast var under 2016 då över en miljon djur dog.