ATL tog nyligen upp Naturvårdsverkets och skogsbolagens avsiktsförklaring om en miljardaffär där Naturvårdsverket köper skogsbolagens fjällskogsområden. Men en sådan affär menar jag vore en onödig utgift för skattebetalarna och skulle leda till ökade avsättningskrav på de enskilda skogsägarna.
Onödig miljardrullning hotar för fjällnära skog
Riksdagen bör sätta stopp för det tilltänkta slöseriet med skattebetalarnas pengar och skogsbolagen bör visa att de tar sitt eget certifieringssystem på allvar, skriver jägmästare Sverker Liden.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
I ett yttrande i Skogsutredningen framgår att Naturvårdsverket vill förvalta dessa uppköpta områden. Som jag ser det skulle ett sådant imperiebyggande leda till att verket sätter sig på två stolar precis som i den katastrofala älgförvaltningen.
För närvarande är ansvarsfördelningen i staten att Sveaskog sköter förvaltningen av den kommersiella marken, 3 miljoner hektar, Statens fastighetsverk den ickekommersiella, 7 miljoner hektar och Naturvårdsverket sköter myndighetsutövning, bland annat miljöutvärderingen av all markförvaltning, även statens. Då ska man inte ha en egen markförvaltning.
Men varför är skogsbolagen så angelägna? Jo, dels får de loss ett antal miljarder att köpa annan mark för och dels är det tveksamt om de kan avverka fjällskogen med hänsyn till trovärdigheten i de certifieringskrav de driver.
Det finns inget i de grundläggande regler som FSC har som säger att alla leverantörer måste avsätta lika stor andel av sin mark för att certifiera en skogsindustris virkesfångst. Det är något svenska FSC hittat på för att kunna föra över kostnaderna för skogsindustrins certifiering på de enskilda skogsägarna.
Skogsindustrin skulle mycket väl kunna göra mycket större avsättningar på egen mark. Men det är virkesköparna – skogsbolagen och skogsägareföreningarna – som sitter i styrelsen för FSC, inte skogsbrukarna som säljer virket.
En rimlig åtgärd från skogsindustrin, om de tar FSC på allvar, är att börja med att avsätta hela sitt fjällskogsinnehav, som både den och Naturvårdsverket tycker är skyddsvärt, frivilligt. Det skulle bli en bra grundplåt i bolagens skyddsmål och skulle minska kraven på de enskilda skogsägarna.
Men skogsbolagen vill hellre sälja sitt innehav av skyddsvärd skog och kräva att de små skogsägarna avsätter sin mark. Skogsindustrins certifiering och FSC, som accepterar den, saknar helt trovärdighet.
Om inte regeringen sätter stopp för miljardmanipulationerna bör riksdagen göra det. Riksdagen bör besluta att renodla Naturvårdsverkets uppgift till utvärdering av de politiska målen för skogsbruk och jakt, och att Fastighetsverket ska sköta fastighetsförvaltningen som tidigare och att Skogsstyrelsen blir central förvaltningsmyndighet för viltförvaltningen.
Riksdagen bör sätta stopp för det tilltänkta slöseriet med skattebetalarnas pengar och skogsbolagen bör visa att de tar sitt eget certifieringssystem på allvar. De små skogsägarna ska inte behöva betala för statsbyråkratins och skogsindustrins miljardmanipulationer.
Med januariavtalet som grund bör Centerpartiet avvisa statsbyråkratins försök att ta över de politiska besluten från riksdagen, det därav följande miljardslöseriet med skattebetalarnas pengar och avsikten att låta de små skogsägarna betala skogsindustrins certifieringskostnader.
Bryr sig Centerpartiet om de små skogsägarna numera?
Sverker Liden
Jägmästare och skogsägare