Orimlig älglagstiftning prövas i rätten

I en artikel i ATL tas älgskadorna i Blekinge upp och särskilt redovisas den negativa inställningen hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Västra Götaland uppvisar samma ansvarslöshet. Jag har nyligen överklagat ett beslut om avslag på skyddsjakt både från länsstyrelsen och Naturvårdsverket till förvaltningsrätten (Dnr 218-2036-2017). Dom väntas i juni.

I sitt beslut skriver Naturvårdsverket att dess beslut inte kan överklagas men verket bluffar och visar hur opålitligt det numera är. Kammarrätten har redan tidigare beslutat att ärenden som gäller rätten till skydd av egendom ska prövas mot grundlagen. Det kan vare sig riksdag, regering eller myndigheter hindra.

Förvaltningsrätten i Göteborg har tagit upp målet som tar upp flera frågor. Statens uppgift är att ingripa till skydd för en utrotningshotad art, exempelvis varg. Det finns tungt vägande samhällsskäl för staten att bestämma att det ska finnas ett visst antal vargar.

Men kan staten besluta att en art, i det här fallet älg, ska vara mångdubbelt större än vad som behövs för dess bevarande, hindra markägaren att skydda sin egendom och därefter straffa och ålägga honom att återställa det staten med sin älgförvaltning förstört? Ska staten i så fall betala intrångsersättning?

Det finns inga tungt vägande samhällsskäl för överstora viltstammar som orsakar skador för miljarder och dessutom omfattande miljöskador. Riksdagen konstaterade redan i sitt beslut att älgförvaltningen var en belastning hur man än räknade.

Riksdagen har inte inrättat ett system för att ersätta skogsägarna för skador, den har beslutat att älgstammen ska vara i balans, det vill säga att inga skador av ekonomisk betydelse ska uppkomma och att skogsägaren ska fritt kunna välja trädslag utan att riskera att en föryngring förstörs. Det innebär att länsstyrelsen kan besluta om en älgstam med god bevarandestatus men inte mer. Två älgar per 1 000 hektar räcker gott.

Det leder till systematiska tjänstefel hos länsstyrelser och Naturvårdsverket när man struntar i beslutens effekt på skogsägarnas egendom. Regleringen förutsätter ju att inga skador uppstår på skogen, men myndigheterna bryr sig inte om beslutens effekt på tredje man.

Skogsstyrelsen, länsstyrelsen och Naturvårdsverket anser att skyddsjakt är motiverat på min fastighet men Naturvårdsverket hittar ändå på ett antal krav så att skyddsjakt inte kan beviljas. Men i riksdagsbeslutet ställs bara ett krav upp – det ska finnas skador på skogen.

Naturvårdsverket blandar dessutom ihop villkor för skyddsjakt när en art är utrotningshotad med krav när en art har för många individer. Men oavsett krav väger rätten till skydd av egendom och näringsfrihet tyngre än Naturvårdsverkets påhittade krav för att stoppa skyddsjakt på en överstor och skadlig älgstam.

Nu är det dags att pröva den orimliga lagstiftningens och myndighetsutövningens förenlighet med grundlagen.

Sverker Liden

Jägmästare