Två rättsfall som behandlar stopp för skogsavverkning på grund av hotade arter tilldrar sig just nu stort intresse. Först har Mark- och miljööverdomstolen behandlat bombmurklan och ett ärende om lavskrika ligger hos Mark- och miljödomstolen i Östersund och ska hanteras inom kort.
Osäkerheten om artskyddet är förödande
Bombmurklan och lavskrikan visar att det är hög tid att se över vad som ska skyddas och varför. Framför allt måste det finnas ett rättssäkert system som ersätter intrånget hos markägarna fullt ut.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Tord Karlsson
Utfallet i bombmurkleärendet gick i markägarens favör, han kan inte åläggas ett stopp för avverkning utan att marken skyddas formellt och därmed har markägaren rätt till ersättning. Man skulle kunna tro att det liknande fallet med förekomst av lavskrika som hinder för avverkning därmed skulle kunna hanteras enligt samma mall. Men så är inte fallet.
De förordningar och direktiv som reglerar detta är artskyddet är ett lapptäcke med bestämmelser tillkomna vid olika tidpunkter och med olika intentioner. De regelverk som väger tyngst, art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet är skapade i EU, dessutom innan vi blev medlemmar i unionen.
Miljörörelsen anser att tillämpningen av direktiven generellt har släpat efter, och i synnerhet vad gäller skogsbruket. EU har regelbundet klagat på att Sverige inte tillämpar direktiven fullt ut.
Myndigheterna har under lång tid inte velat ta i problemet. 2014, under Lena Eks tid som miljöminister, gjordes ett försök att se över artskyddsförordningen, men någon utredare utsågs aldrig. I stället bestämdes samma år att art- och habitatdirektivet ska implementeras fullt ut.
Det kom då att implementeras i befintligt skick. Och det skicket har visat sig vara fyllt med skavanker, något som har lett fram till dessa konflikter och rättsfall. Det saknas inte probleminsikt. Till exempel har Naturvårdsverket och länsstyrelserna bett regeringen om vägledning hur man ska fördela ansvaret när förordningar och direktiv kolliderar med Skogsvårdslagen.
Det arbete med anpassning till svenska förhållanden och sammanjämkning av olika regelsystem som inte gjordes ordentligt när Sverige blev medlemmar i EU behöver göras nu. Det skapar förstås ångest både hos miljörörelsen som är rädd att artskyddet ska försämras och hos skogsägare som vill försvara äganderätten och rätten till ersättning vid intrång.
Trots farhågorna är det nödvändigt med ett klarare rättsläge. Fallet med bombmurklan gav markägaren rätt. Ännu vet vi inte hur målet om lavskrikan går. Oavsett utfall är det hög tid att se över vad som ska skyddas och varför. Framför allt måste det finnas ett rättssäkert system som ersätter intrånget hos markägarna fullt ut.
När Jan Terstad från Naturskyddsföreningen i dagens ATL menar att vi inte ska göra om regelverket nu utan fortsätta och som han säger samla erfarenheter genom fler fall som går till domstol. Det är precis det som är problemet. En fortsatt osäkerhet om tillämpning i varje enskilt fall är det sämsta alternativet.