Det ledde inte till jubel i publiken men i alla fall en viss känsla av tillförsikt. Men också en sund skepsis. Nästa vecka kommer regeringen att presentera sin strategi för vad som ska göras och hur. Den stora frågan är vad som finns i förslagen och om det går att samla en majoritet i riksdagen för dem.
Partierna måste leva upp till strategimålen
Äntligen kan vi sluta prata om livsmedelsstrategin som aldrig kommer. Mycket vältajmat presenterades i alla fall de övergripande målen för en strategi på en stor lantbruksdebatt i Skövde med 1 200 deltagare. Målen pekar ut riktningen till 2030.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Tord Karlsson
Målen för strategin säger att vi ska ha en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar. Man säger dessutom att ökningen ska svara mot konsumenternas efterfrågan, och att sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.
Det kan man tycka är självklart men det har det långt ifrån alltid varit, och verkligheten har absolut inte sett ut så. Kanske är det slutet på en nedvärderande syn på jordbruket som varat sedan 1980-talet.
När svenska politiker fortfarande kunde göra som de ville, före EU-inträdet, lanserade den socialdemokratiska regeringen Omställning-90 i början på 1990-talet. Det svenska jordbruket var en onödig och kostsam affär och skulle bantas och utsättas för världsmarknadspriser. Stöden till jordbruket sänktes och vid EU-inträdet 1995 var nedmonteringen i full gång. EU-medlemskapet innebar en uppryckning, men svenska regeringar fick ständigt kritik för att inte ta vara på EUs möjligheter. Jordbruk var ett kostsamt särintresse.
Därför är det intressant och lovande att sju partier i riksdagen faktiskt ställer sig bakom mål som är positiva för svensk livsmedelsproduktion. De kan i varje ställningstagande framöver ställas till svars och naglas fast vid utfästelserna de har gjort.
Sedan är det en helt annan sak att gå från tanke till handling, och där har partierna redan anmält att de inte är överens om hur det ska gå till. Överenskommelsen är alltså ganska skör, men det minsta man kan förvänta sig är att partierna fortsätter att bjuda till för att åstadkomma rejäla förändringar. Men om inte uppenbara problem som höga dieselskatter och regelkrångel åtgärdas är strategin inte mycket värd.
Det är sorgligt att tänka på att utan Donald Trumps valseger i USA och det skärpta säkerhetsläget i Europa kanske vi inte ens hade haft denna politiska enighet om målen för jordbruket. Utvecklingen har skrämt till eftertanke både vad gäller säkerheten och den politiska risken med att lämna landsbygdsfrågor åt sitt öde.
Nu ska vi inte önska att världen blir en sämre och farligare plats att leva på. Men det kan hjälpa svenska bönder.