facebooktwittermail d

Respektera fjällnära äganderätt

Utvecklingen går åt fel håll när det gäller skogsbruk i fjällnära skogar. Genom att inte betala ersättning till de som nekas avverka fjällnära skog har staten i praktiken upprättat områdesskydd utan att betala, konstaterar ATL:s ledarskribent Greger Ekman.

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det hade varit ärligare om staten förbjöd skogsbruk i fjällnära skogar. Då hade det ideliga krypskyttet mot skogsbruket i Norrlands inland som nu bedrivs kunnat upphöra. Lös in all fjällnära skog och ersätt skogsägarna med pengar eller Sveaskogsmark söderöver. Det går att raljera över hur skogsägare med fjällnära skog behandlas, samtidigt som man tvingas konstatera att utvecklingen går åt fel håll.

I november 2016 slutade Skogsstyrelsen arbetet med att betala ut ersättning till skogsägare som nekats tillstånd att avverka i fjällnära skogar. Anledningen till detta var att det uppstått frågetecken kring om rätt till ersättning över huvud taget föreligger. Lagstiftningen är alltså mindre tydlig nu än samma lagstiftning var före november 2016.

Skogsstyrelsen utreder frågan tillsammans med Naturvårdsverket och Kammarkollegiet. Utredningen väntas inom kort. Intressant är att Kammarkollegiet är part i målet, bokstavligt talat, då Kammarkollegiet företräder staten i ett flertal mål där skogsägare stämt staten på ersättning.

Med ledning av hur staten argumenterat i domstolarna kan man göra sig en föreställning om var utredningen kommer att landa, liksom hur framtiden ser ut för ägare till fjällnära skogar. Bland annat anförs att en maskinell slutavverkning inte är så kallad pågående markanvändning, jämfört med plockhuggning med yxa som skulle ha varit den tidigare avverkningsmetoden på en fastighet.

Vad som är pågående markanvändning är juridiskt viktigt eftersom ersättningsreglerna ger markägaren ersättning för intrång i pågående markanvändning. Domarna kan rimligen inte ta argumentationen på allvar. Skogsbruket har ju pågått trots att tekniken förändras över tid.

Om ett skogsbestånd är så skyddsvärt att det inte får brukas så är det rimliga att lösa in det och ge det ett formellt skydd. Genom att inte betala ut ersättningar till de som nekats avverka fjällnära skog har staten i praktiken upprättat områdesskydd utan att betala. Något som rimligen inte kan vara i överensstämmelse med det grundlagsfästa skyddet för äganderätten. Det återstår att se vad utredningen anser att äganderätten är värd.

Risken finns att det blir ännu svårare att bruka fjällnära skog om det blir möjligt för miljöorganisationer att överklaga tillstånd att avverka fjällnära skog. Detta föreslås i betänkandet Rättslig översyn av skogsvårdslagstiftningen (SOU 2017:81) som kom i höstas.

För att få avverka kan skogsägaren bli tvungen att driva process mot en eller flera miljöorganisationer, som till och med kan vara så löst sammansatta som Facebook-grupper, i flera instanser, och förmodligen stå för större delen av de juridiska kostnaderna.

Ett totalförbjud mot fjällnära skogsbruk vore ärligare.