Edvard Hollertz

Livet på landet lockar. Redan innan coronakrisen hade tusentals flyttlass gått från storstäderna. Statistik från SCB visar att det så kallade inrikes flyttnettot var negativt för landets tre storstadskommuner under 2019. Och de som lämnar är ofta par i familjebildande ålder.

Utflyttningen lär knappast ha minskat under 2020. Pandemin har gjort städer farliga. Hemarbete har blivit vanligt. Och intresset för att renovera hus på landsbygden verkar aldrig ha varit större. I TV, tidningar och på sociala medier är berättelserna många om företagsamma familjer som räddar ödehus.

Utvecklingen är hoppfull. Plötsligt verkar det som att det utslitna mantrat om att hela landet ska leva inte bara är tomma ord. Men situationen visar också att landsbygdsutveckling kan ske utan att det är brukandet av jorden och skogen som är drivande. En insikt som går på tvärs inte bara med de historiska erfarenheterna utan även med det politiska förhållningssättet.

Under det senaste årtiondet har politiken ofta behandlat landsbygdens och lantbrukets framtid i en klump. Regeringen har en landsbygdsminister och riksdagspartierna har landsbygdspolitiska talespersoner. SLU utbildar agronomer med inriktning landsbygdsutveckling. Och det har inte varit utan skäl.

Jord- och skogsbruket är bundet till platsen och sysselsätter många lokalt. Ska hela landet leva är lantbruket – landsbygdens motor – bra att fokusera på. Men det uppstår så sakteliga fler motorer, något som lär bli än tydligare om hemarbete blir mer utbrett och landsbygdsbefolkningen utan koppling till brukandet av jorden ökar.

Vad som kan anses ligga i landsbygdsutvecklingens respektive lantbrukets intresse är inte heller säkert att det överlappar. Som om åkermark ska bebyggas eller brukas. Eller om naturturism och rekreation ska gå före skogsbruk. Det bör således göras skillnad på landsbygdsutveckling och lantbruks­utveckling.

Möjligen framstår skillnaden som akademisk. Men den är ändå viktig, inte minst för att förväntningarna på lantbruket har förändrats under senare tid. Lantbruket har gått från att i politikens ögon kanske främst ha varit en förutsättning för en levande landsbygd till att nu behövas av en mängd olika skäl.

Återigen har coronapandemin påverkat. Stärkt nationell livsmedelsförsörjning har blivit viktig igen. Insikten har även växt om den centrala roll som lantbrukets djur har för en rik natur och skogsbruket har för omställningen till en hållbar värld.

Men ska det gå att nå politiska mål kopplade till livsmedelsstrategin och en hållbar bioekonomi behöver jord- och skogsbrukets produktion och lönsamhet stärkas. Det behövs innovation och spännande nya jobb. Det krävs lantbruksutveckling, inte landsbygdsutveckling – om vi ska vara petnoga.

Jord- och skogsbrukets produktion och lönsamhet måste stärkas för att hela landet ska leva, skriver ATL:s ledarskribent Edvard Hollertz.

Jord- och skogsbrukets produktion och lönsamhet måste stärkas för att hela landet ska leva.