Mari Nälsén

Per och Sandra Eriksson med de bayerska vildspårhundarna Ginza och Edda.

De kommer och hälsar och beter sig som vilka sällskapshundar som helst, de bayerska viltspårhundarna Edda och Ginza. Men skenet bedrar, när det kommer till spårning av vilda, skadade djur är de arbetsmaskiner, så långt ifrån sällskapshundar som man bara kan komma. Då är det fokus och koncentration som gäller, att hitta den där vittringen som sticker ut och att spåra upp det skadade djuret så snart som möjligt.

Paret Eriksson är engagerade i NVR, (nationella viltolycksrådet) och Per Eriksson är kontaktperson för ett område söder om Torsby längs E45. Det innebär att när ett djur är inblandat i en trafikolycka kopplar polisen in Per Eriksson som i sin tur sänder ut ett spårekipage till platsen. Ofta är det han själv eller hans fru. För arbetet får de en symbolisk ersättning som dock inte alls är i paritet med riskerna de tar.

Bilarna saktar inte in trots att det befinner sig folk och hundar på vägrenen. Vare sig varningstält, saftblandare eller varselkläder hjälper.

För att arbeta med hundar efter stora trafikerade vägar har sina sidor. Det är sällan trafiken tar hänsyn till att hundar och människor rör sig vid vägrenen. De stora varningstälten, saftblandarna och varselkläderna tycks inte alls få folk att sänka farten. Det kan vara oerhört frustrerande.

– Både vi och hundarna vill gärna komma hem helskinnade, säger Sandra Eriksson

LÄS MER: <a href="http://www.atl.nu/skog/mot-70-000-viltolyckor-2017/">Mot 70 000 viltolyckor 2017</a>

Under de senaste tio åren har rovdjuren ökat i numerär i Mellansverige och numera händer det då och då att även sådana är inblandade i trafikolyckor. Det har inneburit att Per Eriksson utbildat både sig och hunden Edda i att spåra varg, lo, järv och björn, något som inte alls är säkert att hunden vare sig vill eller klarar av.

– Det har funkat bra för Edda, berättar Sandra Eriksson, vi har allt varit ute på ett par skarpa eftersök också.

Även jägarkåren orsakar en hel del skadade djur, framför allt på klövvilt. För att få jägarna att våga ringa efter hjälp efter en befarad skadeskjutning, marknadsför de sig via sociala medier. Det är för att visa hur de arbetar samt att avdramatisera ett dåligt skott eftersom det händer alla förr eller senare.

– Vi marknadsför oss ganska hårt i en grupp på Facebook och via information inför premiärer som exempelvis bock- och älgjakten. Vi tar bilder och skriver om de uppdrag vi är ute på. Det har gett resultat och det händer till och med numera att folk ringer och berättar i förväg att de ska ut och jaga och ber oss vara beredda.

Träning, träning och åter träning. Här spårar Edda och Sandra Eriksson en liten pälsbit från björn. Allt eftersom rovdjuren sprider sig över landet krävs det hundar som kan spåra dem vid trafikolyckor.

Sandra Eriksson har jagat sedan barnsben och när hon träffade maken Per på skidgymnasiet i Torsby smittade intresset av sig till honom också. Att valet föll på Bayersk viltspårhund var mer av en slump.

– Vi tänkte att om vi skulle ha en hund att spåra med så skulle vi göra det ordentligt och därför ha en hund med de bästa förutsättningarna, berättar Per Eriksson som tidigare tävlat internationellt för Sverige i skidskytte.

Sandra Eriksson tycker sig inte direkt ha upplevt att hon blivit särbehandlad på grund av sitt kön vare sig i jaktlag eller som hundförare men upplever att hon hela tiden behöver bevisa sin och hundens kompetens.

– En man kan säkert komma med vilken hund som helst och ingen ifrågasätter det medan en kvinna måste bevisa att hon vet vad hon talar om och att hunden som tränats av henne kan spåra, säger hon och skrattar.

Nosen är verktyget men den bayerska viltspårhunden kan också gå ikapp skadat vilt och hålla fast det, skälla vid dött vilt och ställa det vid behov.

För henne är det dock inte ett problem, på väggarna i hemmet hänger plaketter och rosetter som vittnar om otaliga framgångar på olika spårtävlingar. Dessutom finns även kompetensen på andra plan då även hon en gång i tiden var en lovande skidskytt och förmodligen klår vilken jägare som helst på skyttebanan.

LÄS OCKSÅ: <a href="http://www.atl.nu/lantbruk/sex-miljarder-behovs-till-nya-viltstangsel/">Sex miljarder behövs till nya viltstängsel</a>

LÄS OCKSÅ: <a href="http://www.atl.nu/lantbruk/nytt-koncept-for-moderna-fjaderfagardar/">Nederländernas modernaste hönsgård</a>

LÄS OCKSÅ: <a href="http://www.atl.nu/skog/en-kamp-att-halla-hungriga-svin-i-schack/">Ständigt på jakt efterhungriga svin</a>

Familj: Barnen Gustav 12 och Elin 10

Arbetar med: Per elektriker på Notnäs och Sandra administratör på Wermlandsflyg

Intressen förutom jakt: Fiske, friluftsliv, sport

Bayersk viltspårhund tillhör Schweisshundarna och avlades fram genom korsningar av hannoveransk viltspårhund och lokala bergstövare i Tyskland när man behövde en lättare viltspårhund.

Rasen används huvudsakligen vid eftersök på skadat klövvilt och den kan också förfölja och ställa ett skadat vilt som flyr undan. Den har också från födelsen en naturlig fallenhet att rapportera eller skälla vid dött vilt.

I Sverige är det en liten ras och 2016 registrerades 46 bayerska viltspårhundar.

Trafikeftersök - om man kör på ett vilt har man skyldighet enligt lag att rapportera detta till polisen. De har i sin tur en kontaktman på området som undersöker olycksplatsen och ansvarar för att ta dit ett lämpligt spårekipage. Hund och förare söker efter spår, både synliga och osynliga och spårar ikapp djur som antingen har dött, behöver avlivas eller är oskadat. Det är ofta lämpligt att vara två där den ena ansvarar för hund och den andre för att avliva det skadade djuret

Jakteftersök - Det händer ibland att ett skott inte tar där det ska och djuret som påskjutits lämnar skottplatsen. Många gånger är det dödligt skadat och ligger en bit bort men andra gånger har kulan eller hagelsvärmen hamnat på helt fel plats och djuret behöver spåras upp och avlivas.

Skytten bör memorera exakt var han/hon sköt djuret och märka ut det tydligt. När spårekipaget kommer till platsen berättar jägaren sekvensen och eftersöksjägaren gör en skottplatsundersökning och letar i första hand efter synliga spår såsom blod, ragg/päls och benbitar. Att se vilken färg blodet har och hur det är spritt på marken ger ofta god information om hur djuret är träffat och om man kommer att behöva spåra för att avliva eller inte.

Finns ingen synlig information får man helt förlita sig på hundens luktsinne och erfarenhet. Även under jakteftersök är det lämpligt att vara två, och den som går som skytt bör inte vara den som avlossade skottet som skadade.

Hos familjen Eriksson i Torsby kan telefonen ringa mitt i natten. Ett djur är trafikskadat eller skadeskjutet och måste hittas till varje pris. Då är det dags för viltspårhundarna Edda och Ginza att rycka ut och bringa reda i situationen.