I en debattartikel i ATL den 24 februari visar Lena Ek, ordförande för Södra, prov på att det kan vara svårt att se skogen, eftersom alla träd skymmer sikten. Lena Ek beskriver hur missnöjd hon är med den utfodring av vilt som förekommer i landet.
Södra pekar åt fel håll
Nej, Lena Ek, Jägareförbundet är inte den viktigaste spelaren för att begränsa utfodring av vilt. Det är markägaren som äger frågan.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Och även om hon inte skriver det rakt ut leder andemeningen i debattartikeln till uppfattningen att utfodring av vilt förekommer överallt, att den alltid är omfattande och att den alltid skapar problem.
Låt mig till att börja med påpeka att både SLU och Naturvårdsverket nyligen slagit fast att sambanden mellan utfodring och skador på grödor och skog är svaga eller saknas. Den forskning som finns visar i stället att skador på skog påverkas mest av mängden naturlig föda, medan skador på grödor påverkas mest av jakttrycket.
Skadeproblematiken är följaktligen mycket mer komplex än att bara handla om utfodring. Den beror också på den naturliga fodertillgången i skog och mark samt många andra faktorer i dagens brukande av våra naturresurser.
Ek pekar som ordförande för skogsägarföreningen Södra ut Svenska Jägareförbundet som den viktigaste spelaren för att komma till rätta med problem där de förekommer. Sedan 1789 har dock markägaren jakträtten på sin mark. Det är även markägaren som bestämmer vad som odlas och planteras, liksom om viltet ska utfodras. Makten att avgöra hur mycket vilt som ska finnas, hur mycket naturlig föda som finns och hur mycket viltet utfodras ligger därmed i huvudsak hos markägaren.
Markägarkollektivet har därmed i dag stora möjligheter att bestämma hur jakten och viltstammarna ska regleras och hur stora de ska vara. Därför blir jag frågande varför en representant för ett så stort företag vill flytta ansvaret och lösningen för utfodringsproblematiken till en ideell organisation? Jag finner bara ett svar på den frågan – markägarna är splittrade och kan inte komma överens.
Det är därför fel att enskilt peka på jägarna. Vår roll är att reglera viltstammarna genom jakt. Vi gör det på frivillig väg och vi betalar markägarna för att få göra det. Vi jägare medverkar mer än gärna på lokal nivå för att ta fram handlingsplaner och söka lösningar på lokala problem. Det är så vi framgångsrikt minskat älgstammen från rekordåren och senare stoppat tillväxten för vildsvinsstammen.
Förbundet har sedan 1938 ett jakt- och viltvårdsuppdrag av staten. Men uppdraget utgör bara en liten del i denna fråga – oavsett vad regeringen ställer för krav på organisationen. Makten över jakten ligger främst hos den som äger marken.
Det kan vara behändigt att hitta en syndabock; någon att peka på. Men i slutänden landar frågan tillbaka i knät hos den som bestämmer, hos den enda som har den reella makten att göra något åt problemet – markägaren. Därför känns det både orimligt och fel när Södras ordförande pekar på förbundet. Hon borde först och främst peka på de markägare som avlönar henne och därefter öppna för samverkan mellan markägare och jägare.
Det enda som är säkert är att vi inte kommer lösa utmaningarna i detta forum. Dialog och samverkan måste ske lokalt där problemen finns. Därför välkomnar vi inbjudan från Lena Ek till regional och lokal samverkan med de olika markägarrepresentanterna. Jag kan lova att Svenska Jägareförbundet kommer att fortsätta ta sitt ansvar.
Björn Sprängare
Ordförande Svenska Jägareförbundet