En fastighetsägare åläggs enligt Jordabalken att registrera sitt innehav genom en så kallad lagfart. En utomstående kan då ej göra anspråk på någon del av fastigheten. Däremot kan det allmänna vid behov, om det föreligger allmänt intresse, mot ersättning begära så kallad expropriation av en fastighet. Fastighetsägaren förlorar då sin egendom.
Staten har ingen rätt att stoppa vattenkraften
Det pågår en svårbegriplig hetsjakt mot ägare av småskalig vattenkraft.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Sverige har ett stort antal fastigheter med vattenverksamheter som kvarnar och kraftverk. Vattnets lägesenergi har utnyttjats i hundratals år med de rättigheter som tillkommit fastighetsägarna. Många rättigheter har även fastställts genom domstolsutslag. Tyvärr förefaller det nu som att lagfarterna inte skyddar dessa rättigheter. Genom ett påfund, inspirerat av EU, vill svenska regeringen nu kollektivt utan ersättningar beröva alla dessa fastighetsägare vattenrättigheterna.
Regeringens påfund benämns ”regleringsbrev”. Man hänvisar till EUs vattendirektiv. Där uppmanas medlemsstaterna att försöka åstadkomma renare vatten i naturen. Inte ett ord om dammrivningar och nedläggning av småkraftverk och rivning av byggnader.
Länsstyrelserna prövar först med maktspråk: Stäng och riv! Man erbjuds att söka nya tillstånd, vilket är meningslöst, eftersom ärendena förefaller avgjorda på förhand. Här pågår ett justitiemord i stor skala. Man tvingas till nyprövningar trots att omprövningar vore det rätta.
Man bör däremot förbättra reningsverken. I stället för att ta itu med farliga utsläpp av antibiotika och mikroplaster lyssnar myndigheterna till fiskelobbyn och älvräddare som hävdar att all vattenkraft är skadlig för fisket och därmed angelägen att eliminera. Eventuellt handlar man av egennytta, även politiker och tjänstemän kan vara sportfiskare. Man feltolkar alltså med avsikt EUs direktiv. Frågan om eventuella jäv åsidosätts.
Många av de hotade vattenkraftanläggningarna är upptagna i Kommerskollegiums specialundersökning ”Sveriges utbyggda vattenkraft år 1930”, utgiven 1931. Dessa registrerade anläggningar har naturligtvis vattenrättigheter. Men länsstyrelserna väljer att nonchalera faktum. Landets jurister har med viss möda skapat en promulgationslag för att anpassa regeringens regleringsbrev till lagstiftningen.
Småkraftverksägarnas rättigheter borde vara säkrade genom lagfarterna och innefatta både urgammal hävd, eventuella tingsrättsdomar och även den inskrivna rätten att utan tillstånd nyttja vattnet ”för utvinning av värme”. Enda sättet att eliminera rättigheterna är genom expropriation och utbetalande av ersättning. Givetvis ska detta inte göras kollektivt, varje fastighet måste behandlas för sig.
Man åberopar ett stort allmänt intresse av dessa åtgärder. Om detta vore sant så finns det ekonomiska möjligheter att gottgöra de bedragna fastighetsägarna på samma sätt som man varit tvungna att göra vid en expropriation.
Åke Stridh
Bösamöllan