I flera nummer av ATL den senaste tiden har intressanta perspektiv lagts på Sveaskogs uppdrag att gagna landsbygdens utveckling genom att avyttra 10 procent av sitt skogsinnehav.
Sveaskogs affärslogik oroar
Företagets skogsaffärer utarmar landsbygden.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Reportagen avslöjar att vare sig det statliga företaget, berörda myndigheter eller ansvarig minister klarar den uppgiften. Sveaskog tycks se reduktionen av sitt skogsinnehav som en ren affärsverksamhet.
Jag talar av egen erfarenhet. När jag 1990 ville utvidga min hektarstora tomt i Växjös glesbygd med 4 hektar angränsande 20-årig ungskog tillhörande Domänverket fick jag vid ett personligt möte veta att priset var 250 000 kronor.
När tjänstemannen såg hur jag bleknade inför det hutlösa priset ändrade han sig snabbt och föreslog 150 000 kronor. Också det var ett enormt överpris men jag med min enklav inom Domänverkets mark hade ju inget alternativ. Så går modernt bondfångeri till när makt och girighet samspelar.
För några år sedan råkade jag vid en inrikes flygresa hamna bredvid Sveaskogs VD Per-Olof Wedin. Förgäves försökte jag ta upp en diskussion kring bolagets samhällsansvar. Typiskt nog har Sveaskog också parat ihop fastighetsfrågor med juridiska ärenden, inte med samhällsfrågor.
Sveaskog borde sortera under landsbygdsministern, inte näringsministern, för att ständigt påminnas om andra ansvar än vinstgenerering.
I ATL den 12 januari avslöjar reportern två sidor av Sveaskogs ambition att verka som en ren affärsverksamhet: köpevillkoren och förment marknadsprissättning.
Det är ett hån mot ansvariga skogsbrukare att köpare av Sveaskogs mark redan efter tre månader kan sälja marken vidare. En skog som har en sekellång omloppstid är ingen slit-och-släng produkt! Vid ägarskifte i andra kommersiella företag är det vanligt med kontrakt som ålägger säljaren årslånga "näringsförbud". Först efter ett decennium borde mark köpt av Sveaskog kunna säljas vidare.
ATL tar upp ett exempel där en försåld fastighet femfaldigade sitt "marknadsvärde" på fem år trots stora virkesuttag. Och detta i övre Norrland, Sveriges stabilaste skogsmarknad! Sveaskogs fastighetschef Viveka Beckemans tal om att marknadsprissättning praktiseras är helt enkelt inte trovärdigt. Eller så har man anledning att misstänka att marknadslogiken i detta och kanske andra fall blandats upp med en rejäl dos vänskapskorruption.
Dessutom öppnar regelverket nu upp för en "klippekonomi" eftersom utlänningar utan någon som helst koppling till bygden får förvärva skogsmark. Så accelererar utarmningen av den svenska landsbygden.
Artikeln i ATL den 16 januari visar att statliga myndigheter som Jordbruksverket och länsstyrelserna blott genom att vara passiva gör det möjligt för Sveaskog att förvärva skog utan att bygdens livskraft stärks.
Man undrar om liknande "samverkan" med statliga organ också gäller Sveaskogs hantering av exempelvis miljöfrågor. Blotta misstanken om att så sker ger åsiktsrika men insiktsfattiga skogsdebattörer som Maciej Zaremba och Thomas Tidholm vatten på sina kvarnar. Det gagnar inte heller landsbygden.
Bengt Johannisson
Professor emeritus i entreprenörskap och skogsägare