Själv har jag nu passerat 85 år och minns hur det såg ut på 1930-talet. Vid den tiden var omkring 30 procent av befolkningen på sex miljoner sysselsatta i jordbruksnäringen och ännu fler bodde då på landsbygden. Sedan har landsbygdsbefolkningen minskat stadigt.
Sverige blev sårbart när landsbygden förändrades
När man färdas i det sommarfagra Sverige och ser hur landskapet har förändrats under en mansålder blir man orolig för framtiden för Sveriges befolkning.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Under andra världskriget hade vi ett stort antal småbruk som drevs med arbetshästar och i viss mån med gengastraktorer. Man kan ställa sig frågan vad som hade hänt om vi varit ännu sårbarare under krigsåren. Utan Sveriges bönder hade det varit katastrof med försörjningen.
Efterkrigstiden kom med rationalisering och mekanisering och flyttlassen gick stadigt mot städerna. Gårdar slogs ihop och driftsenheterna blev större och rationellare. Denna utveckling har ju fortsatt och i dagsläget är drygt en procent aktiva i den agrara sysselsättningen. Med detta har även självförsörjningen minskat katastrofalt.
Frågan man ställer sig då är vi nu på rätt väg för Sverige och landsbygden. Mitt svar är solklart ett rungade nej.
Befolkningen har nu alldeles för lite vetskap om produkternas väg till butikshyllorna. Förra höstens snökaos i Stockholm var nära nog en katastrof för storstadsinnevånarna. Vi är alltför beroende av vägarna och en sårbar logistik.
Vidare har inte familjerna insett att man måste ha beredskap i form av lite extra i kylskåpet eller frysen. Kunskapen om livsmedlen är alldeles för låg och jag vet att det i skolnäringen finns personer som inte ens vet att vi har fyra sädesslag i Sverige och långt mindre hur de ser ut.
Vi har i Sverige i dag mycket välskötta och rationella Jordbruksenheter. Vi har också en fantastisk logistik för produkterna till kvarnar, mejerier eller slakterier.
Men med denna absoluta rationalitet blir det väldigt känsligt och sårbart. Vad ska man då göra för att minska sårbarheten? Jag har inget klart svar men jag anser att alltför stora produktionsenheter ökar sårbarheten. Trots detta är det viktigt att behålla effektiviteten i i hela produktionskedjan.
Mitt önskemål är att det skapas bättre förutsättningar för boende utanför tätorterna. Bra kommunikationer och vägar är ett måste. Även andra saker som vatten och avlopp är nödvändigt och det ska finnas ordenliga möjligheter för verksamhet i glesbygden.
Sommaren 1945 stod mognande sädesfält färdiga för skörd, och man hoppades att vi skulle få en bra skörd för att slippa ransonering av mjöl och bröd. Hur tänker man i dag? Jag tror att de flesta utanför jordbruket knappast har en aning om vad skörd är och vad det betyder för landet.
Vår självförsörjningsgrad är skrämmande låg. Det bästa sätt att ha så lite sårbarhet som möjligt är att ha ett väl utbrett jordbruk och satsningar på en trivsam och levande landsbygd.
Nils-Bertil Offesson
Lund
Egenföretagare inom lantbruk sedan 1958