Utredningen Ett land att besöka – En samlad politik för hållbar turism och växande besöksnäring (SOU 2017:95) presenterades i förra veckan. I betänkandet föreslås en nationell strategi för en hållbar turism i Sverige. Det finns skäl att ta ett samlat grepp kring de många frågor som en ökad turism innebär.
Turismen måste betala för sin råvara
Besöksnäringen blir allt viktigare för svensk ekonomi men också för företagare på landsbygden. En ökande naturturism där själva landskapet är ”råvaran” i produktionen är dock långt ifrån oproblematisk ur ett markägarperspektiv, skriver ATLs ledarskribent Greger Ekman.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Greger Ekman
Förra året konsumerade turister cirka 300 miljarder kronor i landet. 120 miljarder kronor stod utländska turister för, viket motsvarar omkring sex procent av det sammanlagda exportvärdet. Besöksnäringen ger knappt 170 000 arbetstillfällen i hela landet.
Ökad turism ger goda möjligheter till inkomster på landsbygden. Utredningen uppger att runt 5 500 av LRFs 70 000 medlemsföretag har inkomster från turism. En annan positiv effekt av ett ökat antal besökare på landsbygden är att möjligheterna att behålla samhällsservice på orter med svagt befolkningsunderlag ökar.
Naturturism kan dock leda till ett ökat slitage på marken och krav på markens brukande, även om turistinkomsterna inte kommer markägaren till godo. Man kan tycka att det inte alls är orimligt att någon form av ersättning utgår när turism motiverar inskränkningar i brukandet.
I utredningen lyfts den för allmänheten tillgängliga svenska naturen fram som en viktig anledning till att utländska turister söker sig hit. Det betyder också att naturen, ofta skogsmark, har ett ekonomiskt värde för besöksnäringen. Natur- och kulturvärdena liknas vid en råvara för naturturismen som kan jämföras med skogen och malmen för basindustrin.
Det är uppenbart att det finns konfliktytor när olika näringar vill utnyttja samma råvara – men till olika ändamål. När allemansrätten kommersialiseras måste formerna för ersättning till markägarna lösas.
Tillgängligheten till annans mark är trots allt grunden för mycket av naturturismen. Därför är det lite oroande när utredningen lyfter fram skogsvårdslagens jämställda miljö- och produktionsmål och talar om ”skogens sociala värden” och turism som något som faller inom miljömålet.
Att skogsbruk inskränks för att bevara höga naturvärden kan man som markägare acceptera, om skälig ersättning utgår. Det är inte lika lätt att – utan ersättning – acceptera inskränkningar till förmån för någon annan företagare, som utnyttjar samma mark för ett annat ändamål.
I en sammanhållen politik för besöksnäringen måste markägarnas intressen också tas i beaktande. Tyvärr kan man konstatera att ingen av utredningens 26 experter kan sägas ha företrätt de som faktiskt äger naturturismens råvara.