Tydligare äganderätt på barmark

Terrängkörning med fyrhjuling och skoter är en källa till konflikter på landsbygden. Kunskapen om vad som är tillåten terrängkörning och vad som är direkt olaglig körning är bristfällig.

Vad gäller barmarkskörning i terräng är rättsläget klart: huvudregeln är ett förbud. Undantag görs för jord- och skogsbruk. På snötäckt mark medges undantag för körning på skogs- och jordbruksmark om det kan ske utan risk för skada på skogen och marken. Det är alltså skogsplanteringar och höstsådda grödor som ska skyddas från åverkan.

Dessa regler gäller även för markägarna då lagstiftningens ändamål är att skydda naturen. Därmed kan man konstatera att nöjesåkning är förbjuden (åtminstone på barmark). När det kommer till terrängkörning på snötäckt mark är terrängkörningslagen mer generös. Om man inte skadar marken under snön ges betydlig större frihet att framföra terrängfordon (läs skoter). Betyder det då att man som markägare har skyldighet att låta skoteråkare, eller bandvagnsförare för den delen, köra på ens mark?

Terrängkörningslagen finns för att skydda marken, den ger emellertid ingen rätt att åka på annans mark. Allemansrätten som är en särskilt omhuldad svensk sedvanerätt ger förvisso en rätt att färdas över annans mark. Någon rätt att framföra motorfordon över annans mark kan knappast sägas ingå i allemansrätten.

När det gäller skoteråkning har det i det närmaste utvecklats någon sorts praxis som går ut på att det är tillåtet att åka skoter på annans mark. I stora delar av landet är skotern viktig för det motoriserade friluftslivet. Skoteråkningen är så djupt rotad i identiteter och har så stor praktisk betydelse för befolkningen att markägare som försöker hävda bestämmanderätten över sin egen mark riskerar att drabbas av betydande sociala konsekvenser. På detta sätt är skoteråkning och älgjakt nära besläktade.

Från och med den första juli i år har lagstiftningen skärpts för brott mot terrängkörningslagen på så sätt att om körningen skett utan markägares tillstånd så ska straff utdömas i enlighet med brottsbalkens regler för ”tagande av olovlig väg” eller ”skadegörelse”. Det är bra att buskörningen och äganderätten tas på allvar.

Det finns dock en hel del som talar för att den mjukare linjen från både myndigheter och markägarorganisationer när det gäller skoteråkning på annans mark kommer att resultera att skoteråkning kommer att inlemmas i allemansrätten när terrängkörningslagen utretts och ”moderniserats”. Landets markägarorganisationer måste därför fundera på om de principiellt vill hävda äganderätten gentemot fritids- och turismintressena. Rimligen måste ägarnas rätt till den egna marken sättas i främsta rummet, men det är långt ifrån givet att så blir fallet.