Svar till Kristina Forslunds inlägg i ATL den 6 februari. Till att börja med är vi tacksamma att du framför ett konstruktivt svar utan personpåhopp. Det är också bra med ett tydligt svar på hur du ser på en av de regler som sänker vår konkurrenskraft mest. Det du för fram i din text hänvisar många gånger till uppbundna stallar och inte till dagens lösdriftsstallar.
Utan lönsamhet inga betande svenska kor
Forskare och veterinärer har aldrig haft fokus på lönsamheten.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Du ger också ett klart besked om att lagen inte ska bry sig om vår ekonomi vilket vi med all önskvärd tydlighet märker av. Bonden måste få tjäna pengar.
Att vi inte gör det är ett problem både på kort och på lång sikt. På kort sikt genom att vi kanske inte har råd att ge den veterinärvård som en ko behöver om den är sjuk och på lång sikt genom att vi inte kan bygga nya stallar med ännu bättre kokomfort.
Det du benämner som plötslig kodöd är för oss ett nytt begrepp som vi aldrig hört talas om förut. Det enda vi kommer på som hänt oss är när vi har fått sommarsjuka på korna eller när några ungdjur själva valt att beta örter (sprängört). Detta är sjukdomar som vi får på bete och betesdrift ger generellt sämre möjlighet till tillsyn eftersom de går utspridda.
Vi har inget emot betesdrift men det ska vara frivilligt om och i viken form vi använder betesdrift. Att tro att moderna kor ska beta örter är både naivt och okunnigt. Lönsamheten kräver åkermarksbete eller endast rastfålla. Det verkar som att ni lever kvar på 1980-talet. Det gör dock varken vi eller övriga samhället.
Vi har sedan EU-inträdet kämpat för att få ekonomin att gå runt, satsat på att förbättra våra byggnader och djurhälsan. Detta har vi gjort så pass framgångsrikt att varje ko nu mjölkar i snitt 9 000 kilo i stället för 6000 som de gjorde på 1980-talet.
Våra kor har på köpet fått en större frihet eftersom en ständigt ökande andel går lösa året om i stället för några månader på sommaren. Löpmagsförskjutningar som du skriver om försvann till stor del när 1990-talets alltför höga kraftfoderandel försvann samt att fler kör fullfoder.
Trots detta har vi en minskande produktion i Sverige. Våra politiker har nu insett allvaret i detta och beslutat om en livsmedelsstrategi där ökad produktion är ett mål.
Att SLU och andra likasinnade inom veterinärkåren och LRF inte brytt sig om lönsamheten inom mjölkproduktionen är tydligt.
Resultatet är också tydligt:
- En ständigt ökande skuldsättning på gårdsnivå
- Ständigt minskande produktion i Sverige
- Allt fler självmord bland mjölkbönder
Frågan är nu:
- Är ni forskare och veterinärer nöjda med en här utvecklingen?
- Vad kan SLU och andra likasinnade göra för att hjälpa oss öka vår lönsamhet så att vi kan fixa det våra politiker vill nämligen öka mjölkproduktionen?
Eller ska vi vara nöjda med att ett ständigt minskande antal svenska kor får gå ute 2-4 månader och resten av den svenska mjölkkonsumtionen produceras av kor i andra länder utan beteslag?
Claes Jonsson
för styrelsen i Sveriges mjölkbönder