Den handlar om de avsatta skogsarealer som certifierade skogsägare åtar sig att undanhålla från produktionsinriktat brukande. I ett system enligt den förespråkade modellen skulle de områden som är bäst lämpade att hysa höga naturvärden vara de som också avsätts för ändamålet. Påtvingade avsättningar på trivial skogsmark kunde då undvikas. Det är bra.
Vad är marknadsvärdet av certifierat skogsbruk?
Karl-Johan Jansson lägger fram en intressant idé i en debattartikel.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Detta skulle förstås ske parallellt med generell hänsyn i produktionsbestånden precis som i dag. Att etablera en marknad enligt Janssons modell har naturligtvis sina komplikationer men det är samtidigt lätt att sympatisera med en marknadslösning. Till grund för de beräkningar som presenteras nämns att marknaden är beredd att betala 20 kronor per kubikmeter i fast mått under bark för certifierat virke. Det är kring detta jag önskar fördjupa diskussionen.
Principiellt borde det vara så att certifieringen betalas av slutkunden. Då skulle två i övrigt likadana plankor ha olika pris i bygghandeln. En dyrare certifierad och en billigare ocertifierad. Men så förhåller det sig inte. Vissa trävarumarknader förutsätter certifierade varor, andra gör det inte. Men prisskillnader på grund av detta finns inte. Därmed uppstår frågan: Vem betalar certifieringen?
För ett sågverk eller ett massabruk som av virkesråvara framställer en slutprodukt vars pris sätts på en världsmarknad måste alla ingående kostnader noggrant kalkyleras, till exempel kostnader för personal, energi och kapital. Certifieringspremien är en ingående kostnad bland andra. En annan vidhängande kostnad är upprätthållandet av en organisation kring certifieringen med bland annat utgifter för revisioner och avgifter till certifieringsorganen. Det som sedan blir kvar i kalkylen utgör betalningsutrymme för råvaran.
Mitt resonemang ovan åskådliggör alltså att det är skogsägaren som betalar certifieringen. Premien är en chimär. Att den varit oförändrad i ett decennium pekar dessutom på att det snarare är en planekonomisk än marknadsekonomisk ersättning.
Lösningen på detta är följande: Skrota nuvarande premiesystem. Låt skogsägaren få en synlig kostnad för upprätthållandet av certifieringen (på samma sätt som ekologiska jordbrukare har för Kravmärkningen) och låt marknaden betala certifierad råvara utifrån efterfrågan. Först då kommer certifieringen att få sitt rätta värde. Kanske visar det sig att marknaden värderar skillnaden högre än dagens skenbara premie?
PerArne Nordholts
Vd Såg i Syd