Den nationella livsmedelsstrategin är tydlig med att produktionen i jordbruket ska öka. Medlet är ökad produktivitet, det vill säga att vi får ut mer av till exempel varje hektar mark.
Viltskadorna bromsar livsmedelsstrategin
Jordbruket och jaktintressena måste ta ett samlat grepp och bygga en strategi.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Samtidigt ökar larmen om viltskador på mark och grödor. Vildsvinens åverkan har diskuterats en längre tid. Hjortar och gäss är exempel på andra arter som kan ställa till bekymmer på åkermark.
För att förstå omfattningen på problemen bättre har olika kalkyler gjorts. Jordbruksverket har räknat fram skillnaden mellan skadekostnader och köttvärdet för vildsvin. I skadekostnader ingick skador på jordbruksmark och trafikskador till det värde försäkringsbolagen beräknat dem. Det blir ett minus mellan köttvärde och skadekostnader om 5 000 kronor per vildsvin. Med andra ord måste slutsatsen bli att populationen är för stor.
Enligt Svenska jägareförbundet fälls det 110 000 vildsvin per år. Hur många djur det finns totalt sett är osäkert men givetvis betydligt fler. Applicerar man 5 000 kronor på antalet fällda djur har vi genast drygt en halv miljard kronor. Alla verkningar av vildsvinen fanns inte med i den analysen. Dessutom har vi skador av andra djur att ta med i beräkningen. Detta innebär att vi med stor säkerhet talar om betydligt mer än en miljard kronor.
Jordbrukets nettoförädlingsvärde, grovt uttryckt skillnaden mellan intäkter och kostnader, uppgår till mellan 5 och 7 miljarder kronor per år. En miljard i minskade skadekostnader betyder alltså en ökning med mellan 15 och 20 procent.
På senare tid har ett nytt hot dykt upp som inte är beaktat här, nämligen afrikansk svinpest. Skulle pesten komma in i Sverige kommer säkert vildsvinsstammen att minska. Men till priset av mycket stora risker för kommersiella grisproducenter. Den risken bör vi absolut undvika.
Det finns motstående intressen mellan ett produktivt jordbruk och goda möjligheter till jakt. Om vi begränsar oss till att se på jordbrukets konkurrenskraft måste produktiviteten öka. Att minska skador på mark och gröda bör rimligen vara den allra första åtgärden. Kostnaderna för grödorna är ju redan tagna, ett utmärkt sätt att öka intäkterna är att reducera skadorna.
En gemensam strategi mellan jordbruk och jaktintressen som i första hand syftar till att undvika ökade skador bör tas fram. När den strategin visar sig hållbar, och det brådskar, måste nästa steg bli att bestämma vilken population av de olika djurslagen som är rimlig med hänsyn till de olika intressena.
Produktiviteten inom jordbruket är givetvis i första hand en fråga för jordbrukarna själva. Men viltskador är något som varje jordbrukare själv har svårt att påverka. Detta innebär att det måste tas ett samlat grepp som omfattar alla intressenter och över stora geografiska områden. Som det är nu står samhället i övrigt vid sidan om och tittar på. Det är inte hållbart.
Harald Svensson
Chefsekonom Jordbruksverket