Viltstammarna ska förvaltas gemensamt

Det finns anledning att kommentera både Greger Ekmans svar på min insändare om älgar och betesskador och även Sverker Lidens replik. Till skillnad från Ekman och Liden anser jag att den nuvarande förvaltningsmodellen för älg är bra. Den ger goda möjligheter att reducera älgstammen där så behövs. Att så inte sker beror på att många markägare vill ha en stor älgstam och på att länsstyrelserna inte beslutar om högre avskjutning. Det är alltså inte modellen det är fel på utan tillämpningen. Naturvårdsverket kan behöva ta ett antal länsstyrelser ”i örat”.

Ekmans och Lidens recept är att ge markägare som har stora skador rätt att skjuta fler älgar på sina marker. De flesta markägare har dock alldeles för små marker för att nämnvärt kunna påverka stammens storlek. Älgarna behöver förvaltas inom större områden med hänsyn till antal, sammansättning och kvalitet.

På många håll verkar man också ha förlorat kontrollen över flera andra viltslag. Det gäller inte minst dovhjortar och vildsvin. För dessa finns inga restriktioner, utan det är fritt fram att skjuta så många man vill. Men detta till trots fungerar inte Ekmans och Lidens recept.

Viltstammarna är en gemensam resurs som inte känner till några fastighetsgränser. De bör därför förvaltas gemensamt om inte särskilda skäl talar däremot, vilket är fallet med till exempel rådjur, rävar, harar och kaniner.

Till sist. Liden påstår att jag fört ”fram en rad felaktigheter om älgförvaltningen”. Han nämner dock inte vilka dessa skulle vara. Han skriver också att ”LRF, Södra, Jägareförbundet och olika myndigheter och politiska partier bara bluffar när de hävdar att markägare och jägare beslutar hur stor älgstammen ska vara”. Det är emellertid Liden som bluffar. LRF och Jägareförbundet, som jag bäst känner till, har aldrig påstått att någon annan än länsstyrelserna har beslutanderätten.

Sören Larsson

Stockholm